en värld som Tolkien skapade i sina böcker Silmarillion, Sagor från Midgård, Sagan om ringen, Sagan om de två tornen, Sagan om konungens återkomst, Bilbo och De förlorade sagornas bok 1& 2 är kanske den mest komplexa värld som någonsin har blivit uppdiktad. Världen innehåller allt. Det finns en detaljerad och komplicerad mytologi och skapelsehistoria. Det finns välutvecklade språk, dem med sin egen historia, genomtänkta raser, många med sina egna språk, och mycket mer.

Det kan vara svårt att förstå hur en rättrogen katolik som John Ronald Tolkien kunde skapa en värld som är så olik kristendomen. Men förklaringen är egentligen enkel. Tolkien trodde på myternas sanning, att det som sades i gamla legender alltid hade en inneboende sanning. Han trodde alltså på det han själv skrev, även om han inte trodde att det hade varit precis så. Han menade att det låg en djup sanning i det. Han såg också sin skapelsehistoria som ett "komplement" till kristendomen. Ilúvatar skulle vara Gud, och ainur kan ses som änglar, medan ainurn Melkor då skall vara djävulen.

Tolkien såg sig själv som en berättare, vilken översatte en gammal skrift kallad den Röda Boken(6), och detta får man tydliga belägg för, när man ser den engelska upplagan av Härskarringen. På dess utsida står nämligen:

Detta är alviska runor, och betyder Lord of the Rings translated from the Red Book.

I begynnelsen formade Eru, Den Enda, han som på alvernas tungomål kallas Ilúvatar, av sina tankar ainur; och de gjorde stor musik inför honom. Denna musik blev början till Världens uppkomst; ty Ilúvatar gav synlig form åt ainurs sång och de skådade den som ett som ett ljus i mörkret. Och många bland dem förtrollades av dess skönhet och av dess historia som de såg tona fram och utvecklas liksom i en vision. Därför gav Ilúvatar verklighet åt deras syn och satte ut den i Tomrummet. Och den hemliga elden sändes att brinna i Världens hjärta; och den kallades Eä.

å inleds Valaquenta, som är den första boken i Silmarillion. Valaquenta beskriver skapelsen enligt eldars(7) tradition. Den berättelse som Tolkien har skrivit ner är mycket detaljerad, men består i stort av att Eru ger liv år ainur, vilka var mäktiga andar. De sjöng för honom, och han komponerade ett mäktigt stycke som de skulle framföra. Musiken gav liv åt Eä, världen som är, där ainur bosatte sig. Det var fantastisk musik, men en av ainur, den som var given mest makt och hette Melkor, sjöng inte i samstämmighet med de andra.

Ilúvatar gav ainur en vision om en värld, där Ilúvatars barn, eldar, skulle leva. Alverna var odödliga på så sätt att de inte kunde dö av ålder. De kunde blekna bort av sorg, och dö av vapen, men ingen sjukdom kunde skada dem. Alverna skulle efterföljas av människorna, vilka varken hade evigt liv eller resistens mot sjukdomar. Men människorna skulle få en gåva som ej alverna skulle få. De skulle dö bort från världen och få leva på nytt någon annanstans, och var de kom fick inte alverna reda på.

Många ainur blev hänförda av visionen, och med underbar sång skapade de den under Ilúvatars ledning. De ainur som steg ner i Arda, som världen kallades, fick sin makt kraftigt begränsad, ty de var nu "fångar" inom tid och rymd.

Bland de som steg ner var Melkor, den onda, och det som de goda ainur skapade raserade han, och landets utseende förändrades betydligt. Melkor tog sin tillflykt till mörkret, där han samlade onda djur omkring sig. Eldar kom att dela upp de ainur som steg ned i Arda i två grupper. Den ena gruppen kallades Valar, och det var de som var de mäktigaste, och som kom att dyrkas av många, även om det inte finns någon direkt religion i Arda. Den andra gruppen var maiar, som inte hade så stor makt. Gandalf, som är en av nyckelpersonerna i Härskarringen, är en maiar.

olkien har förlagt handlingen i sina böcker så, att det han skriver om har utspelat sig i vår värld för en långt förfluten tid sedan, när kontinenterna var annorlunda. Man kan se vissa likheter mellan Odödliga landen, där de flesta av alverna bor, och Amerika, samt mellan det dödliga Midgård och Europa. Till höger finns en karta som täcker den bit av Midgård där handlingen tilldrar sig. Tyvärr är namnen på kartan inte de svenska namnen, utan de engelska originalnamnen. Hoberna, som man får se som huvudpersoner i Härskarringen samt Bilbo bor i landet Fylke, som ligger i nordväst, och de onda och Mörka landet Mordor står tydligt utmärkt på kartan i nordost. Öster om bergskedjan som sträcker från kartans nord och neråt rinner den stora floden Anduin, och vid dess stränder ligger flera stora städer och mindre byar. Lång västerut (utanför kartan) kan man finna Odödliga landen. Tolkien lade stor vikt på att allting skulle vara geografiskt korrekt. Allt eftersom han skrev fick han (eller hans son Christopher, son ritade kartorna) korrigera kartorna så att de precis skulle stämma överens med den skrivna texten.

ärlden Tolkien skapade bebos av många olika raser och folkslag. De två "viktigaste" är alverna och människorna, eftersom det var dessa som var Ilúvatars barn. I Härskarringen kan man dock säga att hoberna, eller halvlängdsmännen som de kallas av vissa människor, är de som är det centrala folket, eftersom böckerna är skrivna utifrån deras synvinkel.

Alverna var som tidigare nämnts de första rasen som vaknade i Arda. De är ett vackert folkslag, oftast något längre än människor, men genomgående smärtare. Ett vanligt känne- tecken är de spetsiga öronen. En alv har inte någon myckenhet av kroppshår; männen har aldrig skägg. Vid stjärnljus kan de se lika bra som en människa vid dagsljus, och deras hörsel är mycket skarp.

Eldar är det namn som Oromë kallade dem, och det betyder stjärnornas folk. Detta namnet fick de för att de levde på den tid när solen och månen inte fanns, utan endast stjärnorna gav ljus. Vanligtvis kallas folkslaget dock för Quendi, som betyder talare. Detta namn eftersom de var de första, näst efter ainur, som talade i Arda. Sitt språk kallade de för Quenya, vilket helt enkelt betyder tal eller språk.

Alverna besitter kunskaper som är vida större än vad en dödlig kan inneha. De kan skapa ting av stor skönhet, och har en oerhörd musikalitet, vilken används flitigt för att med vackra sånger hylla de höga som har skänkt dem livet.

Det finns i huvudsak tre olika sorters alver:

Skogsalverna är de eldar som stannade kvar när alverna utvandrade sitt hemland. De kallas även silvanalver, och de flesta talar betheur, även om de som bor längre västerut har sindariskan som modersmål.

Sindaralver kallas också gråalver, som inte följde de flesta av alverna över havet till Aman, eller Odödliga Landen. De talar i huvudsak sindariska, men hanterar även de andra alvspråken.

Noldor är de alver som räknas som de allra ädlaste. De står valar närmare än de andra alverna. De talar alvernas ursprungliga språk quenya, men med andra alver talar de normalt sindariska.

Dvärgarna är det ända släkte som inte Ilúvatar har skapat. Det var valan Aule, som inte ville vänta till alverna kom. Därför skapade han en egen ras, som han skulle kunna undervisa. När Ilúvatar märkte att Aule hade format ett egen släkte, krävde han att Aule skulle förgöra rasen; dvärgarna hade ingen egen vilja, utan följde bara sin skapare. Aule höjde sin hammare för att krossa de sju dvärgar han skapat, men då ryggade dvärgarna undan. Ilúvatar hindrade Aule från att förgöra dvärgarna, men krävde att Aule skulle försänka dem i dvala, tills det att alverna hade vaknat.

Dvärgar är korta men kraftiga människoliknande varelser. De är extremt håriga, och männen har så gott som alltid stora helskägg, och ibland kan även kvinnorna få skäggväxt. Dvärgar är ofta vildsinta i strid, och de uppträder tystlåtet och förnuftigt. Dock är de kände för sin girighet.

Språken som de talar är normalt en dialekt på väströnan, det allmänna umgängesspråket. Med varandra talar de dock khuzdul, ett hemligt språk som de vägrar att lära ut till någon. Normalt behandlar dvärgar och alver varandra med stor misstänksamhet.

Hober har betytt ytterst lite för världshistorien, och deras ursprung är oklart. De kan vara besläktade med människor på något sätt. De är matglada, och vill helst äta åtminstone sex rejäla mål mat om dagen. De år kortväxta och små och blir ofta tjocka av all mat.

Människorna är det släktet det finns mest av i Arda. Dessa delas normalt upp i två stora grupper. Högmännen, som slöt sig med alverna i kriget mot Morgoth, eller Melkor, som han egentligen heter, och de vanliga människorna, vilka inte gick samman med alverna.

Enterna är i princip träd som kan tala och röra på sig. De låg i dvala innan alverna kom, men dessa lärde enterna att tala. Enterna har ett egen språk, som är väldigt krångligt och opraktiskt, men ändock är det ett väldigt vackert språk.

Det finns raser som helt är ondskans redskap. Dessa är bland annat orcher, som ursprungligen var alver som blev fängslade av Morgoth, troll, som är enter vilka råkade ut för samma öde som alverna. Givetvis finns det också vissa människostammar som går i ondskans spår.

et som har format Tolkiens värld mest är nog språken. Han lät nämligen varelserna i världen till stor del formas efter de språk de talade. Eftersom Tolkien inte ville lämna något, utan ha varje detalj klar och tydlig hade han utarbetat avancerad grammatik till språken som talades där, och av dessa särskilt de alviska språken.

Midgårds historia var komplex, men språkens historia var ännu mer komplex. Tolkien uppfann äldre språk, och lät dessa utvecklas till nyare. Han lät ord komma till och förändras, och han lät skriftsystemen utvecklas på olika sätt.

Alla namn som finns i hans böcker är också dem genomtänkta, och har en speciell betydelse. Han tänkte alltid noga innan han döpte en person till ett visst namn. Om han av någon ingivelse hittade på ett namn som hade en konstig eller ologisk form ändrade han inte det, eller lät det vara. I stället tog han sig an gåtan om hur namnet kunde bli sådant, och "upptäckte" en förklaring till varför.

Det språk som talades mest i Midgård är väströnan, eller det allmänna umgängesspråket, som det också kallas. Det har Tolkien ersatt med engelskan, sedermera svenskan när böckerna kom till Sverige. Detta språk hanterade de flesta av Midgårds invånare, och många hade det som sitt modersmål.

De språk som alverna talade var alla fagra språk, utan hårda konsonanter. Det största var sindarin, som de flesta alverna hanterade. Det var en utveckling av de ursprungliga alvspråket quenya. På flera ställen i Härskarringen talas alviska. Även i vår tid finns det alviska språket. Det har skrivits flera böcker om den alviska grammatiken, och det finns flera diskussionsgrupper om Tolkiens språk, då i första hand de alviska språken. Det finns även flera diskussionsgrupper på Internet, där man får skicka inlägg och kommentarer till Tolkiens fiktiva språk.

Alverna utvecklade i huvudsak två olika skrivsätt. Cirth, som var gjort för att rista in i sten och trä, och Tengwar, som var en teknik anpassad för penna och pergament.

Alla rubriker i det här arbetet är skrivna med Cirthrunor.

Det finns givetvis även andra språk, som inte är så väldokumenterade som de alviska språken, bland annat det svarta målet, vilket talas av de onda raserna i Midgård, och det dvärgiska målet khuzdul.

et är svårt att rakt på sak säga varifrån Tolkien inspirerades. Givetvis finns det oändligt många småsaker som har inverkat på skapandet. Men, som man finner om man läser trilogin, har ringen en central roll.

Ringen, som först dök upp i en mörk gång, där Bilbo famlade sig fram, då som ett moment för att föra berättelsen i Bilbo - en hob(bit)s äventyr vidare, växte betydligt i vikt till att få en betydande roll i trilogin.

Genom alla tider har sökandet efter ringen varit viktigt. Ringtraditionen har funnits i princip så länge det har funnits människor. Den fanns före Romarriket och Greklands storhetstid; före Egyptens civilisation. För nomadfolk i t.ex. Sibirien har ringen en viktig rituell betydelse.

En av de saker som mest inspirerade Tolkien till att skapa en värld med kompletta språk och omfattande mytologi och historia var Englands fattiga litterära arv. Många andra länder har omfattande litteratur och mytologi (t.ex. Island, Grekland och Tyskland). England hade däremot nästan ingenting. Tolkien ville därför skapa mytologi och saga för Englands “räkning“. Detta kan jämföras med att Homeros skulle varit tvungen att hitta på hela den grekiska mytologin innan han skrev ned den.

Början till härskartrilogin tog form när Tolkien satt och rättade examensprov. Han skrev då på ett papper: “I en håla under jorden bodde en hob“, utan att veta varför. Det var början till boken Bilbo, men också början till den ras som senare fått en central plats i Tolkiens böcker. Efterhand skapade han fler raser, varav många har fått namn efter fornengelska ord, okända för den genomsnittlige läsaren.

Tolkien försökte att placera in händelser i sin värld på ett sådant sätt att dessa händelserna kunde vara den sanning som doldes bakom nutida legender (se Beleriands fall och Atlantis försvinnande). Men lång ifrån allt som Tolkien skrev var taget från redan existerande legender. Hans fantasi var mycket komplex.

Ringens Krig, vilket Tolkien kallar det stora krig som utspelar sig i trilogin är egentligen inte en term han kommit på själv. Författaren Plinus skrev att en tvist om en ring ledde till blodsfejd och inbördeskrig, vilket kom att förinta det romerska riket.

Ringen har haft sitt starkaste fäste i vikingakulturen, där den var symbol för rikedom, ära och berömmelse. Man svor t.ex. eder vid ringarna. Regenter delade ut ringar som belöning till krigare, och som galjonsfigur på sina skepp hade vikingarna en ring.

Man kan se många likheter mellan nordisk mytologi och Tolkiens värld, lika så kan man se att Tolkien har hämtat namn och egenskaper från personer i gamla nordiska sagor. Till exempel kan vi ta trollkarlen Gandalf. Han är en av många trollkarlar som inspirerats av Oden. För att få sin makt och visdom vandrade Oden de nio världarna runt. Ofta tog han då skepnad av en enögd gammal vandrare med bara en stav som vapen/hjälp. Man kan även se att trollkarlen Merlin i de engelska Artur-sagorna fått många egenskaper från Oden.

Även om Tolkiens värld skiljer sig mycket från den nordiska mytologins, finns det en stor likhet. De dödliga människorna bor, i Nordisk mytologi, i Midgård. När Tolkien skrev sitt verk lät han människorna bo i “Middle-Earth“, en direktöversättning från det nordiska Midgård, (som sedan har översatts tillbaka till originalet Midgård i de svenska versionerna av Tolkiens böcker).

I den nordiska mytologin hade varje “ras“ en egen värld, t.ex ljusalvernas Alfheim, och dvärgarnas Nidavellir. Tolkien har bara tre världar i sina berättelser. Aman, där gudarna bor, De odödliga länderna, vilka alverna befolkar, och Midgård som, som tidigare nämnts, bebos av människor.

Men även om Tolkien inte har så många världar kan man hitta de flesta av den nordiska mytologins varelser i hans värld.

I den nästan 900 år gamla texten Prosaeddan finns förtecknat dvärgarnas skapelse, och även om dvärgarnas namn. Namnen till alla Tolkiens dvärgar i Bilbo, finns med på den listan, och Tolkien har även tagit andra dvärgars namn därifrån.

Även Gandalfs namn kommer konstigt nog från en dvärg i Prosaeddan, och det märkliga är att namnet betyder “trollkunnig alv“, som namnet bokstavligen betyder. Men, eftersom namnet hade en sådan innebörd, är det inte svårt att förstå varför Tolkien tilltalades av det, och valde att döpa sin trollkarl till det.

Man kan även se andra paralleller, bland annat att de dumma sten- och frostjättarna i nordisk mytologi, vilka bodde i Jotunheim, blev de dumma sten- och snötrollen i Tolkiens värld, men dessa bidrog även till trollen i senare myt.

Den andra typen av jättar i nordisk mytologi, eldsjättarna, vilka bodde i Muspelheim, var långt mer skräckinjagande än jättarna i Jotunheim. Dessa har fått stå modell till Tolkiens balroger, eldsdemoner.

I Tolkiens bok Silmarillion berättas om ett land, Angband, vilket behärskades av Morgoth, den rebelliske och onde valan. Där fängslades alver, och dessa torterades grymt, och utvecklades senare till ondskans redskap orcherna. Det fängelset kan jämföras med fästningen Hel i dödsriket Nifelheim.

Man kan också hitta delar av Ragnarök i Tolkiens böcker. Tolkiens “ragnarök“ fick som följd att Morgoth och hans rike helt förstördes, men även det vackra alvriket Beleriand förintades. Gandalfs strid mot balrogen i Moria kan ses som ett litet eko på eldjätten Surts strid mot Frej.

Den största skillnaden på Tolkiens Midgård och nordbornas, är att Tolkiens värld är full av moral, det godas kamp mot det onda. Någon sådan moral existerade inte i det forna norden, där makten är det viktiga, medan Tolkien först och främst vill säga att makt fördärvar och är ont.

Guden Oden, vilken har många bra och dåliga sidor, har i mycket fått stå modell för Tolkien i hans skapande av sina trollkarlar. Odens goda sidor har Gandalf fått ärvas, medan hans onda sidor har fått influera Sauron.

Många läsare ser stora likheter mellan kung Arthur och Aragorn, men detta beror inte på att Tolkien har inspirerats av kung Artur, även om de engelska sent tillkomna legenderna givetvis har satt sina spår., utan det beror på att de bygger på samma person, nämligen den nordiska hjälten Sigurd, en vild best till krigare. För skapandet av kung Artur fick Sigurds personlighet omformas för att passa på ett brittiskt, medeltida och höviskt hov. Givetvis fick den gamle nordiska krigarens karaktär även omformas för Tolkiens värld, för även om Tolkiens värld är hednisk, har Tolkien fasta principer för vad som är gott och ont. Det finns som sagt många likheter mellan de tre personerna, för att ta några exempel är alla ter faderlösa, och de har alla blivit berövade sitt lagligen ärvda rike. Likaså stammar både Merlin och Gandalf från Oden.

Det är tydligt att Tolkien har inspirerats mycket av keltisk och anglosaxisk myt. Tolkien har hämtat mycket av alverna från gamla keltiska myter, medan mycket av människornas uppförande är taget från anglosaxerna, som invandrade söderifrån, och till stor del förintade den keltiska kulturen. Det är dock viktigt att förstå att före Tolkien var “alv“ ett vagt begrepp, mest förknippat med “tomtar och troll“, små och okynniga.

Enligt keltisk tradition levde på Irland, före människornas invandrande från söder, ett odödligt och vist folk: Tuatha dé Damann. Precis som det irländska formfolken, drog sig Tolkiens alver tillbaka; alverna reste från det dödliga Midgård över havet till de Odödliga länderna. Det som blev kvar av Tuatha De Damann kallades Aes Síche eller bara Sídhe. Detta folk, liksom Tolkiens alver, blandade sig lite med människornas angelägenheter. Tolkiens alver förlorade också sin makt, precis som Sídhe när de stannade kvar i dödliga länder.

Det går även att se andra likheter. På Irland fanns, enligt keltisk tradition, ett folk av vanskapta jättar som kallades fomerer. Dessa var Tuatha dé Damanns största medtävlande om Irland före människorna invandrade. Fomererna hade en ledare vid namn Balor. Hans ena öga var stort och svullet. Balor hade alltid det ögat stängt. Det innehöll sådan makt att det brände allt det såg på. Detta ligger för grund, eller är åtminstone en av många inspirationskällor, till Midgårds onde trollkarl Sauron, som bara bestod av ett enda öga, vilket ständigt spejade ut över världen (motsatsen till Oden, som i stället för att offra allt utom ett öga offrade ett öga för visdom).