ohn Ronald Reuel Tolkien föddes i Bloemfontein i Sydafrika. Året var 1892 och dagen var den tredje Januari. Hans mor Mabel Tolkien (f.d. Mabel Suffield) hade i mars året före, då bara tjugoett år gammal, givit sig av från Birmingham i England för att gifta sig med Arthur Tolkien. Dessa hade då redan varit förlovade i tre år, men eftersom Mabels far tyckte att hon, vid 18 års ålder, var för ung för att gifta sig, fick äktenskapet skjutas upp en tid. Därför fick Mabel och Arthur i smyg brevväxla och träffas på kvällsbjudningar, då hela familjerna var med.

Eftersom Tolkiens familjeföretag hade gått i konkurs, fanns det där inga jobb för Arthur och hans bröder. Arthur fick jobb på Lloyds bank, men det tog lång tid för befordran där, och han började bli intresserad av Sydamerika, där guld och diamantfyndigheter lovade stora inkomster för bankerna.

Beslutet att flytta till Sydafrika visade sig vara klokt, och 1890 var han kontorschef för det viktiga bankkontoret i Bloemfontein. Lönen där räckte till, och han kunde den 16 april 1891 gifta sig.

Mabel gillade inte Bloemfontein; hon ansåg klimatet vara olidligt, och hon önskade sig innerligt en semester i England. Men semestern blev gång på gång framskjuten, det kom nya saker i vägen hela tiden. Och när det äntligen skulle bli av visade det sig att Mabel var gravid, och än en gång fick resan hem till England skjutas fram.

Men det visade sig snart att det varma klimatet tog på Ronalds hälsa. Därför tog Mabel sina två söner med sig till kusten, nära Kapstaden. Efter att ha varit där en tid återvände de till Bloemfontein, för att där förbereda inför den långa hemresan till England. En resa som tyvärr inte Arthur kunde följa med på; hans arbete hindrade honom.

Mabel och barnen stannade länge i England, och även om Arthur skrev brev där han uttryckte sin saknad kom alltid något mellan. Så kom i november 1895 budskapet från Sydafrika: Arthur hade insjuknat i reumatisk feber, och kunde inte ansluta sig till familjen till julen, som han hade hoppats på; Englands klimat var för kyligt och fuktigt för honom.

1896 kom, och Arthur var fortfarande inte stark nog för en resa till England, och Mabel bestämde sig därefter för att resa tillbaka till Bloemfontein, men den resan blev ej av; Ett telegram från Sydafrika sade att Arthur haft en svår blödning, och att det värsta var att vänta. Och, mycket riktigt, avled han dagen efter och begravdes i Bloemfontein, 500 mil från Birmingham.

Även om det för tillfället gick bra, förstod Mabel att hon inte skulle kunna stanna i sina föräldrars hus i all evighet. Men arvet från Arthur var inte tillräckligt stort för att räcka till en investering i en bostad, och utdelningen från gruvaktierna i Afrika var visserligen hög, men den skulle inte räcka till det mest anspråkslösa hushållet. Och skolgången skulle också innebära utgifter. Ett tag skulle hon kunna undervisa barnen själv, men hur länge?

Till sommaren året efter hemkomsten från Sydafrika hittade Mabel ett billigt hem där hon och barnen kunde bo. De flyttade alltså till den lilla byn Sarehole, som låg någon kilometer utanför Birmingham, och där, på den engelska landsbygden, började Ronalds fantasi att utvecklas. Gatan, vid vilken deras hus låg var inte direkt tungt trafikerad, utan det passerade på sin höjd någon vagn från någon av gårdarna eller en transport från den närliggande staden.

Eftersom skolgången kostade mer än vad Mabel kunde undvara undervisade hon till en början sina båda söner själv. Ronald fattade snabbt tycke för språklektionerna, och han lärde sig tidigt grunderna för latin, och han var lika intresserad av ordens form och klang som av deras betydelse. Man skulle kunna se det som att orden för Ronald var som musik var för de flesta andra.

Ronald tecknade också bra, och särskilt bra var han på att teckna landskap, och framför allt träd. Hans mor undervisade honom i botanik, men Ronald var mer intresserad av hur växterna kändes och såg ut än av botaniska detaljer. Ronald var ju särskilt förtjust i träd, och han gillade att "umgås" med träd; han klättrade dem, lutade sig mot dem, och till och med talade till dem.

Ronald läste mycket böcker, och bäst tyckte han om sådana vilka utspelade sig långt bort i fjärran länder med hjältar och troll, där skillnaden mellan gott och ont var tydlig, sådant som han senare kom att skriva om själv. Redan i sjuårsåldern fantiserade han ihop egna sagor med drakar och hjältar.

r 1899 fick då Ronald som sjuåring söka till King Edwards skola, men kom inte in förrän efter ytterligare ett år; Mabel hade uppenbarligen tagit för lätt på undervisningen i hemmet.

Den första tiden fick Ronald gå till fots till skolan, och detta var förstås en börda; skolan låg nämligen mer än en halv mil bort. Därför flyttade efter ett tag familjen in till en av Birminghams förstäder, vilken hette Mosley.

Livet på skolan var annorlunda än livet på landet. King Edwards skola var stor, och den hade nästan vuxit ur sina lokaler. Ronald var därför borta mycket den första terminen, men efter hand vande han sig vid skollivet, och började till slut att tycka om det, även om han inte på något sätt var särskilt framstående i klassen.

Efter han började Mabel att må allt sämre, och i april 1904 blev hon sockersjuk intagen på sjukhus. Under Mabels sjukhusvistelse bodde de båda bröderna Ronald och Hilary hos Mabels föräldrar, och när Mabel, fram emot sommaren, blev utskriven från sjukhuset var de tvungna att flytta ut till en lugn by utanför Birmingham där Mabel skulle kunna ta det lugnt.

Men, bara någon månad efter skolstarten samma år, dog Mabel efter en sex dagars diabeteskoma.

Efter Mabels bortgång flyttade pojkarna till en av sina mostrar, Beatrice Suffield, vilken inte hade någon bestämd religiös tro. Eftersom Mabel hade konverterat till den katolska tron ville hon inte att pojkarna, vid hennes bortgång, skulle bo hos någon av de andra släktingarna som då skulle kunna "rycka" pojkarna från den katolska kyrkan.

Beatrice hade nyligen bilvit änka, och hon hade inte gott om pengar. Pojkarna fick husrum, men i stort inte mer än det. Hon visade föga förståelse för pojkarnas situation.

Men som tur var låg Oratoriekyrkan nära, och varje morgon skyndade sig pojkarna Tolkien dit för att hjälpa fader Francis med mässan. Efter frukost där gav de sig av till skolan; Hilary hade han också klarat inträdesprovet till King Edwards nu.

På skolan fick Ronald många nya vänner, bl.a. Christopher Wiseman. Deras vänskap kom att bestå i många år. Nu hade även Ronalds studiebegåvning utvecklats, han var alltid nummer ett i klassen, och Wiseman kom som tvåa.

Nu började även Ronald att visa sin språkbegåvning, och eftersom skolan var inriktad på språk kunde där hans begåvning frodas.

Ronald började söka efter språkens härstamning. Det var en sak att kunna hantera språken, och en helt annan sak att förstå varför, och hur, det hade blivit som det var. Han började fördjupa sig i filologin, ordens vetenskap.

Vid denna tid började även Ronald att studera fornengelskan, det anglosaxiska språket. Han tyckte om att söka efter paralleller, och i anglosaxiskan såg han föregångaren till sitt eget tungomål. Han började leta runt i skolbiblioteket, och efter hand hittade han ( och sparade ihop till) flera tyska böcker om filologi, och så började Tolkien att konstruera egna språk. Tillsammans med en kusin konstruerade han "nevbosh", på svenska "nynonsens". Nedan är ett exempel på en limerick:

Dar fys ma vel gom co palt 'Hoc
Pys go iklili far maino woc?
Pro si go fys do roc de
Do cat ym maino bocte
De volt fact soc ma taimful gyroc!(1)

Precis som en musikintresserad komponerar, skapade Ronald i stället "ordsymfonier", men ljud och ord som han tyckte om. Därför började han skapa språket "naffarin", som till stor del byggde på spanskan, men ändå hade egen ljudlära och grammatik. Tolkien började också studera gotiskan, och när det lilla gotiska ordförrådet som hade överlevt det gotiska språkets försvinnande inte räckte till skapade Ronald egna ord, och skapade där igenom ett historiskt germanskt språk.

Fader Francis, som märkte att pojkarna inte trivdes hos moster Beatrice, började söka efter ett nytt hem åt de båda bröderna, och i närheten av Oratoriekyrkan bodde Mrs. Faulkner, som accepterade att hysa in pojkarna.

rs. Faulkner hade även en annan inneboende, en söt flicka vid namn Edith Bratt. Edith var en föräldralös och utomäktenskapligt född flicka. Hon spelade piano, men även om Mrs. Faulkner tyckte det var bra att ha ackompanjemang på de kvällsoaréer hon ordnande, så fick Edith sällan tid att öva piano. Bara efter några minuters skalspelande kunde Faulkner komma in i rummet och säga till Edith att sluta öva.

Edith kom att bli bra vän med de båda bröderna, och särskilt tyckte hon om Ronald, med hans artiga och allvarliga sätt. De båda började gå ut till kaféer tillsammans, och varje kväll hade de långa "fönstersamtal". Och de var båda som gjorda för varandra. Båda var föräldralösa och i behov av ömhet, vilket de märkte att de kunde ge varandra. Visserligen var Ronald bara 16 år gammal och Edith var 19, men under sommaren 1909 bestämde de sig för att de var kära i varandra.

Oturligt nog skulle Ronald studera till ett stipendium för att kunna studera på Oxford, för all hans tid gick åt till att uppfinna och utveckla ett eget språk, och till Edith, så de "vanliga", klassiska språken kunde han bara lägga liten tid på.

På skolan lockade även annat än språk, nämligen Debattklubben. Där gjorde Ronald sitt jungfrutal höstterminen 1909, och detta fick i skoltidningen gott betyg, även om han redan var känd för att tala otydligt. Tolkien blev snart en "het" debattör, men det var inte bara i Debattklubben som det gick bra för honom. Efter en extra ansträngning lyckades han komma med i skolans rugbylag. Ronald var visserligen mager, nästan skranglig, men detta kompenserade han väl genom att spela med en vildsint stil.

En betydande händelse i Edith och Ronalds förhållande inträffade dock i slutet av 1909 års hösttermin som annars gått så bra. De båda förälskade hade bestämt sig för att ge sig av på en cykeltur tillsammans. Ronald hade gett sig av under förevändning att han skulle till skolans idrottsfält, och Edith sade att hon skulle besöka sin kusin Jenny Grove. De var uppe bland kullarna vid Lickey på eftermiddagen, och mot kvällen gick de ner till byn Rednal, där de drack te på ett kafé. Senare gav de sig tillbaka, och anlände hem var för sig.

Men skvallret spred sig, och fader Francis fick reda på förälskelsen. Han blev arg och besviken på Ronald, som hade låtit en liten kärlekshistoria komma i vägen för sina livsviktiga studier. Francis lät bröderna Tolkien komma och bo i ett annat hus, så de skulle komma från Edith. Ronald lämnade henne som Francis begärde; han hyste stor tillgivenhet till fader Francis, och behövde dessutom honom rent ekonomiskt.

Mitt i hela uppståndelsen med kärlekshistorien blev Tolkien kallad till att söka stipendium till Oxford. Nu hade han sin chans att visa att romansen med Edith inte hade hindrat hans studier. Men det ville sig inte så, och Roland fick inget stipendium.

Denna tid var särskilt svår för Ronald; han var nedstämd för det missade stipendiet och för historien med Edith. Hon bodde bara några kvarter från brödernas nya hem, det var ett dilemma; Ronald kunde lätt träffa Edith, men han vill inte föra sin förmyndare bakom ljuset. Ronald och Edith bestämde sig i vilket fall för att träffas i smyg. Men bara en tid därefter, strax efter Ediths tjugoett års dag, bestämde sig Edith, till Ronalds sorg och glädje, för att tacka ja till en inbjudan till att bo hos en äldre advokat och hans hustru i Cheltenham.

Det fader Francis gjorde var egentligen inte vidare klyftigt, för vad kunde stålsätta deras vilja mer än att det utvecklades en romans med hinder att övervinna? Efter några veckor fick i varje fall Ronald tillåtelse att skriva till Edith, som skrev tillbaka att hon trivdes mycket bra.

Utan Edith gick nu Ronald helhjärtat in för skolarbetet. Vid den ålder som många unga män upptäcker charmen med kvinnligt sällskap, försökte Ronald förvisa det till glömskans djup.

Skolbiblioteket var en viktig del av skolan, och den sköttes "officiellt" av en biträdande lärare, men det var en grupp äldre elever som fick titeln bibliotekarie. År 1911 bestod denna gruppen av bland annat Ronald Tolkien, Christopher Wiseman, R. Q. Gilson (rektorns son) och tre eller fyra andra pojkar. Denna gruppen bildade efter ett tag en inofficiell klubb, Teklubben, som kom att byta lokal till en avskild del av terummet i kaféet Barrow's Stores, kallad Järnvägsvagnen. När Wiseman blev redaktör för skoltidningen och skulle trycka en lista på de elever som vunnit särskilda utmärkelser satte han en liten asterisk för dem som var med i den lilla klubben, med noten "Även medlem av T. C. B. S. etc.", ett namn som var ett mysterium för alla. Medlemmarna i klubben kom att växla lite, men fick en bestående kärna av de tre tidigare nämnda "bibliotekarierna" . De hade då alla tre visat sina talanger, men deras kunskaper i latinsk och grekisk litteratur var det som band dem samman. Senare anslöt sig även en fjärde "huvudperson" till klubben, Geoffrey Bache Smith, vilkens kunskaper inte låg bland de klassiska språken, utan bland de mer moderna, men huvudorsaken till att han fick vara med var hans stora kunskaper i engelsk poesi och lyrik.

ör andra gången sökte Ronald stipendium till Oxford, och denna gången fick han det. 1911 började han sin första termin där. Han fick en studentbostad i huset Fellow's Garden, och för honom var det hans första riktiga hem efter Moderns bortgång.

På den tiden fanns det två klasser som gick vid Oxfords universitet. Den ena bestod av rika överklassbarn ( till största del söner ), som givetvis ansåg sig förmer än de "fattiga" stipendiaterna, som fick en chans att studera vid Oxford bara genom stipendier. Ronald hade också hamnat vid ett av de mest förnäma universiteten i Oxford, nämligen Exter, men som tur var fanns där ingen traditionell klasskillnad, och därför heller ingen "snobberi".

Ronald fick snabbt vänner på universitetet, men han hade ont om pengar, och det var svårt att leva sparsamt i sällskap med förmögna studenter. Snart var i vilket fall Ronald helt inne i universitetslivet, och han spelade rugby, var medlem i diskussionsklubben och startade efter ett tag även en egen. Han hade nu också blivit en van piprökare, vilket bidrog till onödiga utgifter.

Ronald läste klassiska språk, men tröttnade snart på latin och grekiska, dels för att det inte fanns någon vidare pedagogisk lärare på skolan. Han intresserade sig mer för germansk litteratur, och han lade ner mycken tid på att utveckla sina fiktionsspråk.

Det skolämne som intresserade honom mest var det ämne han då givetvis hade valt till huvudämne, nämligen "jämförande språkforskning". I det ämnet undervisade nämligen Joseph Wright, en man som lärt sig bland annat latin och matematik helt på egen hand. Wright "smittade" Ronald med sin väldiga entusiasm för filologi, ordets vetenskap, och Ronald, som hade börjat känna sig överlägsen sina studiekamrater i detta och relaterade ämnen, upptäckte nu att han hade långt kvar innan han skulle nå sitt mål. Tack vare Wright började Ronald även att studera det keltiska tungomålet. Under de första åren utvecklades även Ronalds tecknings- och kalligrafifärdighet.

itt på nyårsnatten, när Roland blev myndig, skrev han ett brev till Edith, men bland annat raden "Hur länge skall det dröjas innan vi kan förenas inför Gud och världen. Men i Ediths svarsbrev skrev hon att hon hade förlovat sig med hennes skolkamrats bror. Givetvis kunde nu Ronald ha glömt Edith, och gått vidare i livet, men de löften de hade gett varandra före de skildes åt ansåg han som bindande, och under de tre åren han hittills hade varit på universitet hade han haft Edith som inspirationskälla. Edith hade också skrivit i sitt brev att hon hade börjat tvivla på att Ronald brydde sig om henne längre.

Edith slog upp sin förlovning, och i hemlighet förlovade hon sig med Ronald. Med lycka i sinnet började Ronald en ny termin på universitetet, och nu, sex veckor före en stor tenta i klassiska språk, började han försöka läsa in det han skulle ha läst under de tre senaste åren. När provet kom trodde var Ronald fortfarande dåligt förberedd på flera delar, men han fick betyget "Second Class", alltså inte misslyckat på något sätt, även om han var missnöjd med resultatet.

Tolkien gick nu över från de klassiska språken till att läsa fornengelska, och särskilt specialiserade han sig på medelengelskans West Midland-dialekt. Han började också mer grundligt studera fornnordisk litteratur, och han tilltalades särskilt av Valans spådom, från Snorres poetiska edda.

Ett problem med giftermålet med Edith var att hon skulle vara tvungen att konvertera till den katolska läran. Hon tillhörde nämligen den engelska stadskyrkan, och hon var där en aktiv medlem. Hon tyckte om sin församling, och "farbror Jessop", hos vilken hon bodde skulle troligtvis bli mycket vred, och kanske skulle hon inte få bo kvar hos honom till hon gifte sig om hon konverterade. Ronald krävde dock, kanske som ett prov för att se om hon svek honom igen, att hon skulle konvertera nu direkt, och inte skjuta upp det. "farbror Jessop" reagerade precis som hon hade väntat sig, och Edith flyttade därför samman med en äldre kusin.

Medan Edith levde ett trist liv tillsammans med sin kusin fick Ronald allt flottare vanor på universitetet, till exempel köpte han två skräddarsydda kostymer som han tycke sig passa i.

Ronald startade också en ny klubb, The Chequers, vilka samlades på lördagskvällarna för att samtala över en middag. Han nådde även ordförandeposten i skolans diskussionsklubb, en mycket inflytelserik klubb. Nu skrev också Ronald det som kom att bli början till hans alltigenom originella och fantastiska mytologi. Nedan följer några strofer ur den.

Eärendil steg fram
över havsvågors kam
i mörkret vid Midgårds rand.
Från Nattens hus
som en stråle av ljus
över bränningens gryningsland
han styrde sin båt
på silverne ståt.
Från bleknande gyllene sand
nedåt sollyst glöd
från dagsljusets död
med hast ifrån Västerns land.

r 1914, vid samma tid som Ronald skrev Eärendils saga, förklarade England krig mot Tyskland. Många var de som frivilligt värvade sig, men Tolkien var inte en av dem. Han återvände i stället till Oxford på 1914 års hösttermin. Han modfälldes dock snart. Ingen av de han kände gick på skolan nu. Till sin glädje fann dock Ronald att det fanns ett schema för att utbilda sig militärt och litterärt samtidigt, och detta anmälde han sig gladeligen till. Fortfarande samlades "T. C. B. S." då och då. Ronald hade slutligen kommit fram till att han var diktare, och klubbens medlemmar gav honom råd och uppmuntrade till kreativitet.

Ronald började att ibland använda sina fiktiva språk till sin diktning, och framför allt det som var inspirerat av finskan.

Ai lintulinda Lasselanta
Pilingeve Suyer nalla ganta
Kuluvi ya karnevalinar
V'ematte singi Eldamar.

Nu hade också Ronald bestämt sig för att språket dikten är skriven på var det språk som talades av de alver och dvärgar som Eärendil stötte på under sin resa. Ronald gick nu även ut skolan med högsta betyg, "master of arts".

Nu blev han utskickad till fält, och där var dagarna grå och långa. Han läste en hel del isländsk litteratur, och genomgick långa och för honom meningslösa skyttegravs exerciser och vapenhanteringsövningar. Efter ett tag bestämde han sig för att utbilda sig i signalering, och blev snart signalofficer vid en bataljon.

När de engelska trupperna skulle skeppas till Frankrike bestämde sig Ronald och Edith för att gifta sig, för dödstalen var stora, och de hade väntat många år med giftermålet. Därför, den 22 mars 1916, gifte de sig, och var nu Mr. och Mrs. Tolkien.

Den första världskriget var blodigt, och många soldater dog utan någon egentlig mening. Det gick hårt för de forna medlemmarna av klubben "T. C. B. S.", och hälften av de fyra stammedlemmarna under Ronalds tid på King Edward's skola stupade i de meningslösa striderna, nämligen Rob Gilson och G. B. Smith. Dagen före G. B. Smith dog skickade han ett brev till Ronald, där han insiktsfullt talade om vad som skulle hända om han dog.

Min största tröst är, att om jag överrumplas i kväll - jag skall i tjänst igen om några minuter - kommer det alltjämt att finnas en medlem av den stora T. C. B. S., som kan ge röst åt det jag drömt om och det vi alla har samlats kring. Ty om en av medlemmarna dör, betyder inte det att T. C. B. S. upplöses, det är jag förvissad om. Döden kan göra oss vämjeliga och hjälplösa som individer, men den kan inte sätta stopp för de odödliga fyra! Detta är en upptäckt som jag kommer att dela med Rob innan jag ger mig av i kväll. Och skriv det du också till Christopher. Må Gud välsigna dig, min käre John Ronald, och måtte detta säga det som jag har försökt säga, länge efter det att jag inte längre finns till för att säga det, om nu detta blir min lott.

För alltid din

G. B. S.

Under kriget var Ronald sjuk vid flera tillfällen, och på detta sätt undvek han kanske en tidig död i skyttegravskriget.

et projekt som Ronald en tid hade tänkt på, att skapa en hel mytologi, bestämde han sig för, sporrad av G. B. Smiths brev, att fullfölja. Det var den historia som han redan i diktverket om Eärendils resor hade börjat få en vag bild av. Och Ronald ville göra det för England. Han tyckte nämligen att Englands litterära arv var tunt, och önskade fylla ut det men något storslaget. På ett billigt anteckningsblock skrev han "De förlorade sagornas bok". Där började han skriva på det som senare kom att ges ut under namnet Silmarillion. Huvudpersonen var Eriol, som får höra storslagna och heroiska berättelser. Samlingen inleds med berättelsen om världens skapelse. Detta arbetet gjordes till stor del på sjukhus. Ronald insjuknade som tidigare nämnt gång på gång.

Ronald skrev delvis om de tidigare skrivna legenderna, för att kunna infoga dem i den mytologi han var i antågande att skapa, och det han skrev nu var inspirerat av många gamla legender, till största del de från den fornnordiska mytologin och historien.

Den 16 november 1917 födde Edith en son, som fick namnen John Francis Reuel. Tyvärr kunde Ronald ej få permission vid födelsetillfället, utan inte förrän en vecka efter kunde han bli ledig och träffa sin fru och son. Under hans lediga vecka promenerade han och Edith runt i trakten kring barnbördshemmet i Cheltenham, där John Francis hade fötts, och när Edith dansade för Ronald i skogen inspirerade detta honom till den berättelse som skulle bli centrum i Silmarillion.

Ronald blev inte tillbakaskickad till Frankrike igen, utan fick militärtjänst i England, men snart blev han sjuk igen, och för honom var då kriget slut.

et arbete som tidigare nästan hade varit garanterat för Ronald, nämligen som lärare vid Oxford, visade sig nu vara utom räckhåll. Nu precis efter kriget fungerade knappt universitetet alls, men Ronald hade tur, han fick arbete på redaktionen till New English Dictionary, och information till de kommande delarna söktes i Oxfords bibliotek. Nu kunde också Edith och Ronald slutligen flytta samman. Ronald började nu också att föra dagbok, först med vanliga latinska bokstäver, men sedermera med ett märkligt alfabet som han utvecklade hela tiden, och eftersom han inte dokumenterade de ändringar han hade gjort kunde han till slut inte läsa de första anteckningarna som han gjort. Ronald trivdes med arbetet han fått, och att söka efter paralleller till ord i andra språk gav honom snabbt nya kunskaper, och Ronald ansåg själv att åren med New English Dictionary var de år som gav honom hans största språkkunskaper på kortast tid.

År 1920 sökte Ronald till reader (2)vid universitetet i Leeds, och började arbeta där. Vid höstterminens början födde också Edith en andra son, Michael Hilary Reuel, men sorgligt nog kunde Ronald bara träffa sin familj på helgerna, och inte förrän ett år efter att han börjat arbeta vid Leeds universitet kunde hans familj flytta norrut till Leeds. Under tiden där fick han erbjudande att söka två professurer, och det ena av dem fick han, men det skulle betytt att de skulle ha fått flytta till Kapstaden, och det skulle Edith och barnen inte klara av.

Tillsammans med E. V. Gordon utformade han en nu upplaga av det medelengelska diktverket Sir Gawain and the Green Knight, där han stod för text och ordförteckning och Gordon för anmärkningarna. Arbetet blev lyckat, men efteråt kunde Ronald om vissa saker säga "Tolkien och Gordon tog helt miste, helt miste när de sade detta! Jag begriper inte vad de tänkte på!".

Några månader in i 1924 märkte Edith att hon väntade barn igen. Hon hoppades nu på att få en dotter, men i November, när barnet föddes, visade det sig att det var en pojke, och han döptes till Christopher Reuel, Christopher efter Ronalds vän Wiseman.

1925 hände en stor händelse i Ronalds liv, eftersom Oxfords förre professor i anglosaxiska skulle flytta till Amerika blev professuren ledig, och Ronald sökte och fick den, fastän konkurrensen var hård. Den ena av de två mest meriterade sökte inte, och den andre avböjde när han hade blivit erbjuden. Ronald vann valet med EN röst.

u levde Ronald och Edith ett väldigt stillsamt och inrutat liv. Varje dag såg ungefär ut likadant, och det var ytterst sällan någon spännande eller annorlunda inträffade. Det ända han gjorde var det som behövde göras i hemmet, undervisade, föreläste, och förberedde för undervisning och föreläsningar.

Som lärare var Ronald mycket omtyckt, och hans föreläsningar var personliga och lätta att lyssna på, även om innehållet inte alltid var direkt lättförståeligt. Det som gjorde att hans föreläsningar var så lättlyssnade var att Ronald inte bara var lärare, utan också författare och poet. En elev uttryckte det så här:

"Han kunde förvandla föreläsningssalen till en mjödhall, där han själv var barden och vi andra de lyssnande gästabudsgästerna."

En elev skrev många år senare detta till Ronald:

"Jag tror inte jag någonsin har sagt er vilken upplevelse det var för mig som student att höra Er recitera Beowulf. Rösten var Gandalfs röst."

Han syftade där på en serie föreläsningar Ronald haft om den anglosaxiska Beowulf, där Ronald inledde den första föreläsningen med att med stark och klar röst läsa de första raderna på originalspråket anglosaxiska.

Även när Ronald undervisade i ren språkteknik var han en ytterst "levande" lärare. Detta kan bland annat utläsas i de skrifter han har gjort i ämnet filologi, som till skillnad från många andra inom samma genre inte är olidligt tråkiga att ta sig igenom.

Efter att hälften av T. C. B. S.s medlemmar dött i kriget kunde Ronald aldrig riktigt glädja sig åt någon vänskap. Wiseman som han hållit kontakt med blev mer och mer olik Ronald själv; han gick helt upp i sin uppgift som rektor vid ett metodistläroverk. En dag, vid ett sammanträde i engelska fakulteten vid Merton College, var där ett nytt ansikte för Ronald. Det var Clive Staples Lewis, kallad Jack, som undervisade om engelskt språk och litteratur vid Magdalen College.

Eftersom C .S. Lewis tillhörde dem som studerat medeltida litteratur (inte språk, som Ronald), var han en "politisk motståndare". Men de blev snart goda vänner, och Ronald tog med honom i sin förening Kolbitar, där han skulle få vara med och läsa isländska sagor.

onalds äldste son John hade ofta svårt för att somna. Därför började han berätta om den rödhårige pojken Morot vid Johns sängkant. Genom det upptäckte Ronald att hans fantasi även dög till att skapa enklare sagor och historier.

När Michael hade mardrömmar berättade Ronald om odågan Stickers, som alltid klarade sig, vad han än gjorde, medan Major Road Ahead aldrig fick tag i honom. Många av hans berättelser blev aldrig nedskriva, men en saga som Ronald skrev ner var "Roverandom". Den handlade om en hund som heter Rover. Han retade upp en trollkarl, som då förtrollade honom till en leksakshund, som en pojke tappade på stranden. Men då förtrollade en annan trollkarl honom så att han kunde röra sig igen, och Rover upplevde många märkliga äventyr. Denna berättelse hittade han på för att trösta Michael när han hade tappat en leksakshund på stranden. Berättelsen gavs aldrig ut.

Ronald gav ut flera sagor, som han först hade skrivit för sina barn. Ett exempel är Gillis Bonde från Ham. Den började som en kort saga, där komiken till stor del låg i ortnamnen, vilka var Oxfords omgivning med små förändringar, till exempel Oxfordshire.

Något som Ronald besatt stor skicklighet inom var som tidigare nämnts diktkonsten, och särskilt dikt med allitterationer. Han skrev en sorts modernisering av den gamla anglosaxiska poesiformen, och han fick ett ovanligt och mäktigt resultat.

Vid ett tillfälle försökte Ronald skriva en bok i en vanlig modern värld, en bok riktad till vuxna, men resultatet var blekt och svagt, det märkets tydligt att Ronald behövde sagan och mytens glans för att göra rättvisa åt sin litterära begåvning.

"En av kandidaterna hade misskundsamt lämnat en sida blank (vilken är det bästa som kan hända en examinator) och på den skrev jag: I en håla under jorden bodde en hobbit(3). Namnet föder alltid en berättelse inom mig. Till slut tyckte jag att det var bäst att ta reda på vad en hobbit var för något. Men det är bara början."

å sade Ronald att hela skrivandet med hans första bok som utspelade sig i hans värld Midgård och gavs ut började. Det var hans förkärlek för West Midland som skapade hoben Bilbo. Allt det han älskade hos de forna West Midland-invånarna tog gestalt i Bilbo Bagger. Och likheterna mellan skapare och skapelse var betydlig.

"Jag är i själva verket en hob i allt utom längden. Jag tycker om trädgårdar och träd och odlad bygd utan motoriserat lantbruk, jag röker pipa och tycker om god och enkel kost (inte djupfryst) men avskyr det franska köket; jag tycker om och vågar också, i vår grå tid, gå klädd i dekorativa västar. Jag tycker om svamp (plockad på ängen), jag har ett synnerligen enkelt sinne för humor (till och med mina gynnsamt inställda kritiker har svår att fördra det). Jag reser inte mycket."

Mycket av berättelsen kom troligtvis till när han berättade den för sina barn, och då fick improvisera för att föra handlingen vidare. Bilbo skrevs troligen till stor del under en relativt kort tidsperiod, för intrycket man får av manuskriptet är att det skrevs relativt snabbt.

Först hade huvudpersonerna andra namn, men efter ett tag fick dvärgarnas ledare byta namn från Gandalf till Thorin Ekenskölde, och trollkarlen Bladorthin fick namnen Gandalf(4) istället. Den onda draken fick heta Smaug (5) i stället för Pryftan.

Från början innehöll berättelsen en hel del "avsidesrepliker" så som "Nu vet du tillräckligt för att gå vidare". De flesta tog Ronald bort, men några fick stå kvar, vilket Ronald ångrade. Han kom att hata dessa "vuxenöverlägsna inpass", och ansåg dem vara litterära missgrepp.

Men strax efter att draken dog lade han från sig manuskriptet. Barnen växte, och frågade inte mera om "sängkantsläsning". Men bokförlaget Allen & Unwin fick se den ofullbordade berättelsen, och de bad Ronald att skriva färdigt den, så att den kunde bli tryckt. Detta gjorde också Ronald, och den 21 september 1937 kom boken ut. Den fick god kritik, och ännu bättre i Amerika, där den gavs ut med flera färgbilder, tecknade av Ronald själv.

I samband med utgivandet av Bilbo gav Ronald flera manuskript till bokförlaget, men eftersom ingen var en riktigt bra fortsättning på Bilbo trycktes de aldrig. Ronald skrev dock ett brev där han gladde sig åt att Silmarillion, hans svårlästa mytologiska bakgrund, inte tillbakavisades med förakt.

Tre dagar senare skrev han ett nytt brev, som sade: "Jag har skrivit första kapitlet på en ny berättelse om hober - 'En länge efterlängtad fest' ".

"En länge efterlängtad fest" håller Bilbo en stor fest för att fira sin och sin adoptivson Frodos födelsedag. Efter att ha hållit ett tal trär han på en ring som gör honom osynlig, en ring som han fick fatt på i boken Bilbo. Orsaken var då att han "inte hade några pengar och juveler kvar", och skulle ge sig av efter mer drakgul. Den idén lades dock snart ner. I stället kom en ny person med i bilden, Bilbos brorson Bingo. Efterhand skrev Ronald vidare på berättelsen. Så fick Ronald den vändande idén. Bingos ring blev skulle vara Härskarringen, den alltigenom onda ringen smidd av den ondaste av alla, Sauron.

Så blev den bok som först var tänkt som en fortsättning på Bilbo istället en fortsättning på Silmarillion. Men han lät hoberna vara kvar. Han hade insett vilken viktig roll de hade i hans mytologi. Och huvudpersonen bytte namn från det löjliga Bingo till Frodo, som tidigare hade varit en biperson.

Språket blev också mer och mer högtidligt medan handlingen fortskred. Från att från början ha liknat Bilbo i språket ärvde nu hans bok mer och mer av Silmarillion anda. Och berättelsen blev bara längre och längre. Bara första boken hade tagit honom nästan sex år att slutföra, hur skulle han få energi till att fullfölja alla mer och mer självständiga handlingar som boken delade sig till. Ronald var nu femtioett år gammal.

Under tiden skrev han andra berättelser, bland annat Blad an Niggle. Niggle var en konstnär, som lade ner mycket tid på detaljerna. En tavla hade börjat med ett löv, men av lövet blev det ett träd, och konstiga fåglar satte sig i trädet, och ett landskap bredde ut sig bakom trädet. Det var det som var Ronalds värsta farhågor beträffande hans mytologi.

Det som gjorde att Ronalds böcker tog oändligt lång tid att skriva var hans perfektionism. Han var tvungen att få minsta lilla detalj rätt. Allting skulle passa in i det stora. Geografi och kronologi var tvungna att vara helt korrekt och realistiska.

Det var nu 1944, och Christopher Tolkien hade blivit kallad till Sydafrika för att utbildas till pilot. Detta gillade inte Ronald alls. Nu skrev Ronald också på bra, och varje gång han gjort framsteg skickade han brev till Christopher, där han detaljerat beskrev bokens fortgång. Han läste också efter hand upp det växande manuskriptet för C. S. Lewis.

Hösten 1945 blev Ronald utnämnd till professor i engelsk litteratur och språkkunskap vid Merton College.

Vänskapen med C. S. Lewis började svalna, bland annat beroende på oklara händelser vid en professur vid Merton. En annan orsak var också Lewis ofta beska kritik av Härskarringen, som sårade Ronald.

När Lewis började läsa Häxan och lejonet för Ronald fnös denne. Han tyckte inte om Lewis värld. "Det duger verkligen inte. Jag menar: Nymfer och deras beteende, En fauns kärleksliv.". 1964 skrev Ronald: "Det är ledsamt att Narnia och dess likar i Lewis författarskap skall ligga utanför min sympati, lika mycket som mitt låg utanför hans".

Så äntligen började det jättelika manuskriptet till Härskarringen nå sitt slut. Men när den hade nått sitt slut, var Ronald tvungen att revidera, och "lösa upp knutna trådar", och i flera månader gjorde han småändringar tills han var helt nöjd med texten. "Jag tror inte där finns många meningar som jag inte har knåpat med" sade han en gång.

En sida ur originalmanuskriptet till Sagan om Ringen.

Men när manuskriptet äntligen var färdigt, så blev det problem med att ge ut den. Pappersbristen var stor sedan andra världskriget, och eftersom han nu mera tyckte illa om förlaget som gett ut Bilbo, bröt han kontakterna med detta. Men då visade det sig att det andra förlag, som tidigare hade sagt sig kunna ge ut både Silmarillion och Härskarringen inte kunde hålla sitt löfte. Ronald gick tillbaka till sitt tidigare förlag, och sade till dessa att han hellre ville ge ut lite än ingenting alls. Förlaget var nu positivt inställda till Härskarringen, och det börjades räkna på produktionskostnaderna. Men av ekonomiskäl fick många effekter som Tolkien hade lagt ner mycket tid på strykas, bland annat en bok som huvudpersonerna hittar på ett ställe i första boken. Tolkien hade skrivit med dvärg- och alvrunor, och bränt papperna i kanterna, samt smetat på något som såg ut som blod. Detta fick helt strykas, beroende på de höga produktionskostnaderna.

å närmade sig snabbt dagen för utgivningen. Det var nu mer än sexton år sedan Ronald hade börjat skriva på den, och han bävade för publiceringen. Det var nu sommar år 1954. Man kunde läsa en positiv recension i tidningarna, skriven av C. S. Lewis, som även skulle skriva bokens baksidestext.

Boken sålde i vilket fall väldigt bra, och efter sex veckor beställdes en ny leverans, för de tretusen femhundra exemplar av varje av de tre delarna räckte inte för den efterfrågan som fanns. Han fick ta emot flera hedersdoktorat inom litteratur.

Ronald fick mycket bråttom, och han fick utesluta bland annat det namnregister han utlovat, det tog nämligen alldeles för lång tid att sammanställa. Den specialbok han hade tänkt bifoga, innehållande bland annat detaljer om lingvistiken fick komprimeras till ett appendix i sista boken.

Härskarringen blev extremt berömd bland vissa, men totalt ringaktad bland andra. Men detta störde inte Ronald. Istället roade det honom. Han skrev:

Sagan om Ringen
tillhör de tingen
som ni tycker är bra
- eller inte vill ha!

En gång fick Ronald ett brev från en viss Sam Gamgi, det namn som en av huvudpersonerna i boken hette. Sedan sade han att han var rädd att få ett brev från en viss S. Gollum, det namn som en ond och tragisk person i hans böcker hade.

Böckerna ökade hela tiden i popularitet, och när den pocketutgåva trycktes sålde den i flera miljoner exemplar. Tolkienföreningar började uppstå i Amerika, och detta spred sig snart till andra delar av världen. Men Ronald gillade inte att folk gjorde affär av honom själv. Folk skickade presenter till honom, och hans redan överfyllda hus fylldes ännu mer av onödiga presenter. Folk kunde ringa mitt i natten och be om personliga telefonsamtal med honom, utan tanke på att tiden var olika på olika platser på jorden.

Men det Ronald tyckte var värst, det var att personer började ta fotografier genom fönstren. Detta störde honom oerhört.

ivet gled stilla fram för Tolkien, och han var redan gammal när böckerna gavs ut. Han kände sig begränsad, för han kunde nu inte arbeta lika bra som innan. Han träffade inte så många människor nu för tiden, utan kände sig relativt isolerad i en liten förstad till Oxford. Han tog upp mycket tid med att besvara brev, och tog det på yttersta allvar. Ibland kunde han skriva flera utkast till svar på ett brev.

Han ville egentligen lägga tid på Silmarillion, men kom aldrig riktigt loss, för det var mycket annat som tog upp hans tid. Han lade många patienser, och han kunde hålla på långt natten med att lägga sådana variationer han kommit på själv.

Ronald var deprimerad över att han inte fick mycket uträttat, men som flera gånger tidigare lyckades han vända depressionen till något fruktbart. Han skrev Sagan om Smeden och Stjärnan. Den tog sin grund när han skulle skriva förord till en bok. Där skulle han beskriva sagolandet för de unga läsare som boken var riktad till. Han gav även ut essän Om sagor och en reviderad upplaga av Blad av Niggle. Diktverket Tom Bombadills äventyr gavs också ut.

Eftersom hans böcker hade gett stora inkomster behövde han aldrig oroa sig för pengarna. Han var frikostig, och skänkte anonymt en stor summa pengar till församlingskyrkan i Headington.

År 1968 flyttade de till Bournemouth. Där trivdes de mycket bra. De kunde träffa andra människor i samma åldersgrupp och med samma sociala status som dem själva. Här skaffade sig Edith för första gången i sitt liv en större vänkrets. Hon dog också i Bournemouth den 20 november 1971, åttiotvå år gammal.

Efter att ha repat sig efter chocken vid Ediths död flyttade Ronald tillbaka till Oxford, där han blev utnämnd till hedersdoktor. Sina två sista år levde Ronald väldigt lyckligt, även om han sörjde Edith djupt. Han fick inbjudningar till olika universitet, och tilldelades flera hedersdoktorat. Han började också arbeta på Silmarillion igen, och kom med sin son Christopher, som givetvis var väl insatt i verket, överens om att om Ronald gick bort före boken blev färdigställd skulle sonen göra den färdig för publicering. Åttioett år gammal, dog han av en infektion i bröstet söndagen den andra september 1973.