andling: Sagan om ringen är den första av tre böcker i en serie. Huvudpersonen Frodo får en ring i sin ägo. En ring som visar sig vara mycket mäktig och mycket ond. Hans gode vän trollkarlen Gandalf lyckas efter flera år av undersökning och forskning dra slutsatsen att ringen är “den enda“, den ring som ondskans härskare Sauron smidde för att kontrollera de andra 19 ringarna, som han för eoner av år sedan lurade Beleriands alver att smida.

Frodo måste ge sig av till Elrond halvalvens rike, Vattnadal, för att där få hjälp att besluta vad som skall göras med ringen. Efter långa diskussioner bestäms det att ringen skall kastas i samma eld som den smiddes med, elden i Domedagsberget, mitt i Mordors, ondskans, land. En grupp utses till att föra ringen till Domedagsberget, en grupp bestående av Frodos tre kamrater, hoberna Sam, Merry och Pippin. Utöver dem består gruppen av dunadanan Aragorn, den stolta människan Boromir, alven Legolas, dvärgen Gimli och slutligen den vise trollkarlen Gandalf “grå“. Tillsammans ger de sig av på en farofylld färd genom Midgård, mot fiendeland.

Huvudpersoner: Alla Tolkiens böcker innehåller myriader av namn och personligheter, men man kan nog säga att Ringens Brödraskap, som sällskapet som gav sig av med ringen kallas, är huvudpersonerna. Dessa är som sagt:

Frodo, som ärvde ringen av Bilbo.

Merry,

Pippin,

Sam, som är vänner till Frodo, och har följt honom på hela hans färd.

Aragorn, som de fyra hoberna stöter på efter ett tag på sin resa.

Gandalf, trollkarlen som från och till är med genom alla böckerna.

Legolas,

Gimli,

Boromir, vilka utvaldes till att ingå i Ringens brödraskap.

Miljö: Böckerna utspelar sig i Tolkiens uppdiktade Midgård, en värld inspirerad av bl.a. den nordiska mytologins Midgård. Världen är väldigt detaljerad, och det finns åtskillig historia som man kan ana genom gamla verser och liknande.

Jag tycker att Sagan om Ringen, och även de två böcker som följer denne, är fascinerande böcker. De är troligtvis de mest genomtänka böckerna som jag har läst. Allting stämmer in i minsta detalj, och att handlingen ofta lutar sig till på gamla legender gör att man får en känsla av djup. Det är som att bestiga ett berg, och sedan på andra sidan se en underbar dal breda ut sig, men ändå kan man inte nå dalen. Och kanske är det bra att inte dalen går att nå, för då stannar magin kvar, den magi som kanske skulle ha försvunnit om man vetat allt om det forna Midgård.

Men böckerna blir inte tråkiga bara för att de är detaljerade. Nej, detaljerna gör så att man får en klarare helhetsblick, och därigenom får ut ännu mer av boken. Jag anser att Tolkien böcker är, och troligtvis alltid kommer att vara, ett av de största och mest fantastiska verken som någonsin har skrivits.

Boken är översatt till svenska av Åke Ohlmarks, som har översatt flera av Tolkiens böcker.