Markus Hängsel

Efter att ha bläddrat lite i senaste Edge (engelsk TV-spelstidning) och deras lista på 100 spel, gamla som nya, som är spelvärda idag, mindes jag ett av mina trevligaste spelminnen.

En absolut klassiker, Grim Fandango, av Tim Schafer. Roliga pussel, stämningsfulla miljöer, ett helt grymt soundtrack, peka och klicka.
Jag har under de senaste åren spelat om många av de gamla LucasArt-klassikerna, som The Dig, Indiana Jones and the fate of Atlantis, Day of the Tentacle, och andra liknande spel som Beneath a Steel Sky, Broken Sword 1 och 2, med hjälp av det fantastiska programmet ScummVM, som gjort spelen tillgängliga på i princip alla nyare system, inklusive min iPhone om jag någon gång får för mig att Jailbreaka den. Du kan till och med spela dina gamla Ataridisketter av Escape From Monkey Island om de finns kvar och du har en diskettstation till din nya fina blanka dator.

Men, jag måste ändå tycka att Grim Fandango slår dem alla. Visst, karaktärerna är i daterad och gammal blockig 3D-grafik, men det passar dem perfekt, de ska ändå se ut som dockor från någon sydamerikanskt(vill jag minnas) firande av den andra världen. Bakgrunderna är ändå förrenderade och fina.

I vart fall, för något år sedan testade jag det med Residual på min MacBook, ett program under utveckling av ScummVM-personerna, men det hängde sig direkt. Idag, min födelsedag för övrigt, bestämde jag mig för att Rebecca måste spela det på sin PC. Jag letade reda på en patch för snabbare datorer, och det funkade ungefär som det skulle även i Windows Vista, också tillsammans med min gamla PC-gamepad. Det hängde sig på samma ställe. OK, det är skivan som är sliten. Det gick ändå att undvika hängningen lite bättre, och man kan alltid ladda ner skivavbilderna och spela det från hårddisken.

OK, igen, jag laddade ner Grim X, en frontend till Residual för att slippa kommandosträngar och liknande, men nåt var fel i inställningarna, och jag orkade inte leta mer. Grim X var också några år gammalt och byggde nog på en version av Residual från den tiden. I alla fall, Terminalfönstret är kul tänkte jag och gav mig in på ScummVM-sidans Subprojects. Residual, ännu ej helt stabil, men en kompilering från Mars 2009.

Jag startar. Spelet kraschar innan det börjar ladda. Testar igen några gånger, googlar lite och letar reda på /Library/Preferences/Residual Preferences. Ändrar några inställningar jag mindes från GrimX-menyn. Att skriva TRUE eller FALSE är inte så mycket jobbigare än att klicka i en ruta. Ändrar PATH till mappen jag kopierat från CD-skivan. Ingen skillnad. Kommer på att mappen Program inte heter Program eller ens Programs på engelska (de egentliga mappnamnen stöter man på ibland om man gräver lite djupare i systemet eller använder FireFTP, ett FTP-program i Firefox som inte är operativsystemspecifikt), utan att den faktiskt heter Applications, och för övrigt, går man in i Information för ett program i Finder ser man att de egentligen heter blabla.app, till skillnad från Windows .exe eller härliga Ataris .prg.

Vips, med /Applications/GRIMDATA i efter path= så går spelet igång helt strålande. Det kan kanske vara så att jag stöter på problem efter hand, men, den dagen den sorgen. Idag, lyckan av att fälla ut sin lie från innerfickan i korridoren utanför kontorsrummet när man egentligen ville gå till menyn för att spara.

Så här ska en dator se ut. 486 och quadspeed cd tydligt utskrivet. En gång i tiden vit.

Ganska sent igår kväll började en ganska dålig film gå på TV. Serial Mom, en mamma som dödar alla som deras barn tycker illa om eller något liknande. Filmen i sig är sekundär, men när en av de döda kropparna upptäcks ger mannen som gör det ut ett skrik. Det skriket har jag hört förr. Detta ledde till lite efterforskning, det är ett par skrik som används ganska flitigt i filmer, det mest kända är Wilhelm-skriket, som spelades in 1951 och sedan dykt upp i flera westerns, alla (åt minstone de gamla) Star Wars-filmerna och så vidare.

Det var dock inte detta skrik jag hörde. Hjärnans referenser ändras rätt mycket med tiden, och som bekant för en återkommande läsare har det tio år gamla datorspelet Star Craft tagit upp en del av min tid (kanske mer för att få igång än att faktiskt spela). Tryck på byggnaden Academy, där man uppgaderar sina soldater, och samma skrik dånar ut. Lite mer googlande så dyker en ganska uppenbar referens upp, en som en gång i tiden hade kommit direkt, och förmodligen gjorde det när spelet var nytt och 2000-talet inte var här än. Tie Fighters. Som flyger. Som skriker.

Tie Fighter Scream, som enligt uppgifter också finns med i t.ex. Broken Arrow

Jämförelse med Wilhelm-skriket, som också finns med när Storm Trooper faller ner i mitten av Death Star.

En intressant frågeställning, nu när mycket av min lediga tid har börjat handla om brädspel. Efter lite strösurf på Board Game Geeks forum efter att ha läst en recension som refererade till AT-spel och Euro tog jag en halv timma för att få lite klarhet i begreppen. Det blev lite extra roligt eftersom det senaste spelet till samlingen, Agricola (som Rebecca fick i present från mina föräldrar, kanske lite efter min inrådan) är så tydligt det ena, och några av våra tidigare spel är ganska typiskt det andra.

Eurogames:

• Oftast gjorda i Tyskland
• Inga tärningar
• Ingen slump, alternativt planering efter slumpmässiga inslag
• Alla spelare är med till slutet
• Ingen direkt interaktion mellan spelare (man slåss om resurser, inte med arméer)
• Mer eller mindre abstrakta element
• Speldetaljer av trä
• Speldesignern står med namn på lådan

Agricola:

• Gjort i Tyskland
• Inga tärningar
• Man planerar helt efter de slumpmässiga kort man fått från början, eller den nya handligsmöjlighet som tillkommer varje runda.
• Alla spelare är med i hela spelet
• Man slåss om resurser
• Abstrakt grafik
• Små träkuber, trästänger, träbrickor. Allt i trä.
• Över rubriken på boxen står det Ywe Rosenberg, tysken som gjort spelet.

Över till andra sidan, från att sitta tyst och planera alla sina drag till att ropa lite och beklaga sig över motspelarens tur.

Ameritrash:

• Starka teman; oftast fantasy, skräck eller sci-fi.
• Mycket slump, många typer av spelkort, brickor och många tärningar
• Spelare kan slås ut
• Utförlig och konkret grafik
• Dramatiskt spelupplägg
• Många expantionspaket

De flesta av våra andra spel hamnar i denna kategori

• Titan, fantasytema, 20 tärningar, hundratals spelbrickor, bara strid mellan spelare
• Arkham Horror, skräcktema(Lovecraftian), mycket tärningsslag, ett 50-tal monsterbrickor, 20 olika sorters spelkort för olika platser i spelet. Mycket slump. Sjätte expansionen på väg. (De fem första har vi redan)
• Starcraft, som det låter, mer än 100 plastfigurer efter förlagorna från det 10 år gamla strategispelet för dator. Expansionen Brood War, precis som i datorspelet. Sci-Fi, Sci-Fi, Sci-Fi.
• Heroquest, den gamla dungeoncrawler-klassikern som legat på föräldrarnas vind sedan mitten på 90-talet, har nu letat sig upp till Stockholm. Slå ihjäl monster leta sig genom grottor och försöka få de bästa skatterna själv. Föräldrarna köpte detta för att hålla mig från det under den tiden så offentligt illa omtalade rollspelen.

Visst, flera av våra spel är mitt emellan, men det är extremerna som är roliga att prata om. Från spelskåpet hittar vi

• Age of empire III, som bygger på datorspelet och har många plastfigurer, men egentligen bygger på Eurogamestraditionen, man slåss om resurser, knappt något strid mellan spelare, inga tärningar, handlingsalternativ auktioneras ut.
• War of the Ring, oändligt många plastfigurer, det tar 30 minuter att bara få upp spelet i startposition, tärningar för att slåss, men italienskt från början, konstruktörerna står med på boxen.

Det är en härligt nördig värld vi har gett oss in i. Man vill liksom köpa nästa spel man läst om, även om vi knappt haft tid att spela de vi redan köpt. Brood War-expansionen har jag till exempel inte spelat sedan vi köpte den i mitten av januari. Det samma gäller War of the Ring, som vi ställt upp i startläge två gånger, men aldrig orkat ge sig på. (Det blir liksom lite överväldigande med 40 plastfigurer utspridda över en karta över Tolkiens Midgård som är ungefär som två normalt stora spelbräden.) Sista rutan nere till höger här på bloggen visare de senaste fem spelet jag registrerat en spelomgång med på den härliga källan till kunskap och debatt om spel. Board Game Geeks. Namnet säger allt.

Mitt kära gamla skolarbete om JRR Tolkien, som i några år presenterats i en bedrövligt ful skrud på http://markushangsel.com/tolkien har nu fått en behövlig ansiktslyftning, om än snabbt gjort med en färdig mall i iWeb. Joomla verkade så svårt för tre små sidor, och en ny wordpressinstallation var bara för mycket det också. Surfa in eller nåt.

Efter en veckas sjukdom blev den första stapplande turen hemifrån födelsedagspresentsinhandling. Rebecca 25 på måndag! Ganska sakligt har jag tagit mig fram genom flera olika affärer, inte hittat nåt där jag trott att jag inte ska hitta nåt men ändå gått dit, hittat nåt där jag trott jag ska hitta nått. Inhandlat för mina föräldrars räkning och även hämtat ut ett par reparerade manchettknappar jag använde en timma innan den ena föll i sönder.

Så, bakgrunden klar. Jag står med ett par kassar, pratar med Rebecca i mobilen och försöker skjuta fram mitt SL kort från den nya smarta fickan jag fått, men som än så länge är lite trög och inte så smart därmed. Har stått vid tunnelbanespärren i några sekunder, och inte lyckats nämnvärt med att få fram kortet. Okänd man skyndar förbi, drar sitt kort i sin spärr, drar det snabbt i min och går vidare. Det tog någon sekund innan jag gick igenom, man blir som så förvånad över sådana oväntade vänliga handlingar. På väg till rulltrappan mötte jag hans blick och kunde nicka ett litet tack. Mänskligheten på sin goda sida.

Det kom över mig, ganska plötsligt, en överväldigande önskan att spela. Slö start på året, har inte rört kontrabasen på mer än en månad, och elbasen, innan nyss passerade rephelgen med JazzAttacks, bara spelad på mina enstaka kulturskolelektioner. Lite lustigt faktiskt, lyssnade på Movits! senaste singel på Youtube, för att kolla av om mitt senaste JazzAttacks-alster Igen är för likt (även om jag skrev det i somras, ett halvår innan nämnda låt släpptes). Igen ska nog passera likhetscensuren ändå.

Tillbaks till ämnet, det bubblade liksom upp inom mig, lusten att spela musik, kanske mest jazzmusik. En trappa upp fortfarande i föräldrahemmet  i Malmö, youtubar bror Petter på Curt Elling, en annan artist (vid sidan av Movits) som pappa Björn nyligen turnérat med i norrlands stolthet, storbandet Norbotten Big Band. Hr. Elling sjöng en lite absurt textsättning på John Coltranes Resolution, från det klassiska temaalbumet A Love Supreme från ’64.

Hur går det där solot, börjar nynna på Michael Brecker, Softly as in a Morning Sunrise, Tolvan Big Band ’86. Nej, fel. Nynnar igen, samma solo. Hrm. Öppnar kära nyspruckna MacBooken och iTunes. Där satt den. Coltrane, lätthet och motstånd på samma gång. En av 30 skivor med honom jag införskaffade i unga jazzigare år. Och nu vill jag spela JAZZ.

Hoppet står till nystartade och snart premiärrepandes Second Coming, rebirth of the Sound of the Millennium. Håll utkik. Och kanske rätt känsla att plocka fram nu när jag ska börja öva igen. Grannarna får stå ut, dröjer nog innan det blir en övningslokal.

Nu får jag hålla till godo med datorspelande, Starcraft – som jag tidigare reflekterat över här, i nätverk med bror. MacBook mot Acer Ferrari.Terran mot Protoss. Spännande.

WordPress 2.7 installerat, fina menyer, men var är de fina texterna?

Har surfat runt på Facebook i en timma, irriterat mig på att de gamla applikationerna jag en gång installerat knappt fungerar. Var finns min bloggfeed? Provar några olika RSS-program, inget som funkar bra. Misstänker att det måste finnas nån inbyggd funktion nu. Letar lite, googlar och hittar till slut en importera till anteckningar. Nåja, inte den fina RSS-visningen på Profilsidan jag tänkt mig, men visserligen. Var finns inspirationen och texterna, åsikterna?

Har sett ganska många bloggar omkring mig dö ut. Alla vi som egentligen inte har ett tema, en åsikt eller ett särskilt intresse att driva fram. Vem läser? Vem intresserar sig?

I alla fall: Tillbaks till nya Facebook. Mitt användade tenderar att se ut så här.

1. Loggar in
2. Skickar ett meddelande till någon om att: Det var länge sedan, ska vi dricka öl?
3. Loggar ut
4. Väntar två veckor
5. Loggar in
6. Ser att någon svarat på mitt meddelande för 13 dagar sedan. Gör ett nytt försök. Ska vi dricka öl?
7. Upprepar ovanstående

Det är svårt med sociala nätverk utan specifikt ämne när man är samboende. Jag glider runt på brädspelsforum, läser om Star Trek, en massa fina nördiga grejer, information man behöver, men den där allmänna kollen. Var 14e dag. När jag loggar in där minns jag MSN, där mitt visningsnamn numera är: Markus undrar, är MSN över? Det undrar han, eller är det bara Markus på MSN som är över?

I alla fall, ska vi dricka öl nån dag?

Efter en ganska intensiv första vecka med flera hembesök hos marockaner har vädret försämrats något, dock oftast sol fortfarande, och takten på shopping och aktivitet dämpats avsevärt. En lätt frustration hos Rebecca efter tre dagar av att knappt ha lämnat hotellet leder dock till nya äventyr imorgon, med reguljärbuss; resmål ännu inte fastlagt.

Jag är turist!