Markus Hängsel

De nu sedan några år tillbaka planerade ekonomistudierna har faktiskt inletts. ”Jag borde kanske plugga lite ekonomi för att ge lite validitet till min ambition om att bli alla kulturarbetares ekonom och redovisare”-konceptet har börjat fullbordas. Jag tänker väl egentligen inte bli allas ekonom, om jag har 15 eller 20 kunder är arbetsbördan inte så omfattande, men inkomsten täcker upp bortfallet från att jag inte är musiklärare längre, på ett synnerligen mer flexibelt sätt än vad varje måndagskväll i Södertälje gjorde.

Så, jag är student på Stockholms Universitet. Mest av en slump egentligen. Jag sökte det som andraval efter min tänkta utbildning på halvfartdistans i Blekinge. När jag skulle tacka ja visade det sig vara en dag för sent, men handläggaren i Blekinge visade sig efter flera kryptiska mail utan svar på frågorna jag väldigt konkret ställde vara hjälpsamt inställd, och min status på studera.nu blev ”antagen tackat ja” både till SU och BTH. Det spred sig förvisso inte genast till SUs register, och jag fick genomlida ett upprop utan att ropas upp, men efter att ha skickat AntagningsbevisPDF från studera.nu så fick jag en plats. Hej Magnus Hängsel stod det stort och fint när jag loggade in första gången.

Jag är en av kanske 600 personer som sitter i Aula Magna och lyssnar på föreläsningar om, eller kanske snarare introduktioner till, de fyra områden som det svenska ämnet företagsekonomin består av. Tänkte mig väl mest att lära mig lite redovisning, men det andra får väl nästan ses som allmänbildning. Nu sitter jag i alla fall i Aula Magna och tänker: ”Hur ska alla dessa här som läser precis samma ämnen få jobb?”. Sen tänker jag att de får de nog. Och jag tänker på alla i min gamla klass på Kungliga Musikhögskolan. Som inte har tillräckligt med jobb. Alla på hela musikhögskolan skulle få plats i Aula Magna. Vi är inte så många. Och vi har fått rätt specifik kompetens, som rätt sällan är kopplad till framgång i yrkeslivet.

Begreppet seglingsemester kanske inte riktigt passar in, så jag väljer rubriken Båtsemester, eller knappt det. Barnfamiljerna brukar prata om bryggsegling, så att man får landström till tvapparaten i båten. Så finns den andra sortens ickesegling. Den där alltid något nytt är trasigt så fort man lagat det förra.

En 30 år gammal excentrisk Perkins diesel. Alldeles utmärkt fungerande när vi flyttar båten från Svinninge till bryggan i Hattsund. Men sen slutar den starta. Och vi börjar felsöka. En utdragen process som slutligen härleder felet till startmotorn. Sedan besväret att först få loss och få ut något som i princip sitter på undersidan av en stor motor i en litet motorutrymme, där objektet är större än möjliga vägar att få ut den. Efter att ha lyckats skapa en ny fjäder till kolet, visar det sig stt spolarna också är trasiga. Två veckor efter första ickestarten ger motorn ifrån sig avgas och karaktäristiskt deiselmotorljud, med återmontering av en ny och ännu större startmotor, och upptäckten att ytterligare gamla startmotorkomponenter också behöver kopplas om. Och med det är min semester slut. Jag åker till Åland för att jobba, men Rebecca med föräldrar planerar att hämta mig där, en plan som revideras när det visar sig att det krävs hundpass för att få ta hem boxern Samba igen. Men båten har nu gått på motor ett par timmar, allt är frid och fröjd.
Söndag, klockan är 14.00 och jag och Per Wallmyr har återvänt från den svenskaste finska ön. En halv dags segling blir det i alla fall. Men ödet vill annat, efter kanske 200 meter stannar motorn. Vi lägger ankar, äter en mysig lunch och börjar felsöka motorn. Föräldrarna sliter lite, kollar olja etc. och efter någon timme i solen tar Rebecca kommando med god manualvana, medan Yvonne simmar till land för att hämta den uppblåsbara flotten. Det påbörjas en lufttömning av bränslevägen, men efter ett tag övergår vi till att montera en utombordare som legat i båten 5 år utan att testas på flotten. Visst besvär med två gungande skepp varje gång en annan båt passeras.
Mot alla odds vår vi i gång motorn med 5 år gammal bensin, och bogserar in wictor 34 mellan skär och grund från en 30 cm hög uppblåsbar flotte. En sann bedrift, som avslutas med att jag och Rebecca bullrar runt i utombordarflotten, och lite grann trots allt förstår tjusningen med snabba motorbåtar.

Jag har precis fått en stämpel i min SL-remsa. Då påminns jag igen. Jag känner mig ganska dumsnål. Så där att jag kanske sparar minimalt lite pengar för ett maximalt besvär. Nu är det visserligen två veckor för sent. Om några dagar bär det av på tre i stort sett utomstockholmliga semesterveckor. Dessa veckor som spökar i planeringen.

Om man har månadskort på SL kostar detta cirka 23 kronor om dagen. Om man timar det väl blir det ännu billigare med sommarkort. En resa i tunnelbanenätet + Lidingö kostar 22,50 med klippremsa. Det blir med andra ord snabbt dyrare att inte ha måndaskortet. Det som stör mig mest är ändå den där ofrivilliga instinkten att hitta olika sätt att undvika resor. Allt blir bara så fånigt i sammanhanget.

Men om jag promenerar i 45 minuter. Då kan jag spara 22,50kr.
Jag hoppar nog över ölen, det blir två extra klipp.
Etc. Etc.

Alltså, inget enskilt tillfälle är värt att sabba för att spara 22,50, men ett par 22,50 och man är plötsligt uppe i ganska höga kostnader. I slutändan; i princip ingen prisskillnad även om jag hade vart bortrest en av månadskortsveckorna. Dock, en stor känslomässig skillnad, men en ofrivillig ständig oro och missriktad priskontroll. Jag går på SparLåga.

I dagarna har tvspelsmässan E3 passerat, och genom diverse nyhetssidor och twitters har jag med spänning följt bevakningen. Några av begreppen som ständigt dyker upp är Core och Casual, de två spelartyperna vi har idag, casualspelarna som fortfarande gärna tar upp wiikontrollen och spelar lite tennis, och corespelarna som än en gång spelar om Resident Evil 5 för att förbättra sin speedruntid.

Som abstraherade begrepp är de väl rätt funktionella, men jag hittar mig själv någonstans i mitten. När jag tänker efter är jag i de flesta ilknande avseendena någonstans i mitten, vad jag än tar mig an. Eller snarare är jag Casual Hardcore, med en absolut fascination för insnöade beteenden, men utan att riktigt hängivet bli en del av dem. Jag har nosat på C++-programmering, haft spelutvecklarböcker hemma från biblioteket, har prenumererat på Edge och noga läst alla krönikörer, har Allt om iPhone i min Google Reader. Jag använde i flera år en handkvarn till kaffebönorna, som jag vid ett par tillfällen rostat själv.

Jag har gått vidare och ”bytt” intresseområde och fokus en massa gånger, men varje gång till något nytt hardcorebeteende. Vem bryr sig egentligen om att Segas nya arkadhårdvara är billigare att framställa. Jag köpte precis speciella löpkläder för flera tusen kronor, och idag hämtade jag Innsmouth Horror, den senaste expansionen till brädspelet Arkham Horror (jag har redan de 5 tidigare expansionerna, vi köpte alla på en gång, mest för att Rebecca ville), och fick trixa i 20 minuter för att lyckas få plats med det i mitt spelskåp.

Men jag försöker inte få speedrun på RE5, låser inte in mig hela helgerna med min brädspelsgrupp, jag springer inga marathon(mest för att inte mina knän klarar det än visserligen). En casualkonsument av Hardcorekultur. Nånstans i mitten, kanske mest bara för att medeltalet av -10 och 10 är 0.

Varför någonsin åka utomlands, när Farsta finns på gröna linjen bara några minuter bort.

Maj 2009, den i särsklass mest träningsfokuserade månaden i mitt liv hittills. Jag har inte så mycket att göra. Vissa dagar är galna, som för alla, men allt som oftast har jag lite väl mycket ledig tid. I alla fall, i höstas sprang jag på en timma sönder mitt knä och omöjliggjorde jogging i ett halvår. Kottlasjön runt så snabbt jag orkade var ingen bra start. Via en sensommar av Powerwalk, när hösten kom; träning på Friskis&Svettis, och ett oförklarat uppehåll på två månader i början av året samlades nu krafterna för ett ordentligt nyförsök. Jag började följa ett program från Löparens nya handbok. 12 veckor, imorgon har jag klarat av de sju första. Jag har också de senaste veckorna lyckats trycka in ett eller flera styrkepass på friskis mellan löprundorna som jag, med total rädsla för överbelastade knä, inte gör mer än varannan dag.

Hur har jag fått kraft att ta tag i det så ordentligt. Svaret är denna gång ganska enkelt. Prylar. Det lättaste sättet att skapa motivation är att köpa saker som man kan använda till löpningen. Jag tycker det är härligt att springa i natur och samhälle, men med en iPhone i ett armband som via GPS registerar rundan och skickar till mitt konto på runkeeper.com, med alldeles för dyra kläder som hanterar svett perfekt, och strumpor för 200kr paret, blir det roligare. Motivationen, musan…

Det kanske inte håller i sig för alltid. Men då blir det tider istället. Idag bygger jag upp knä, muskler och leder, om en månad ska jag börja sänka min kilometertid. Som min iPhone mäter upp via GPS, och skickar till en sida på internet, där jag kan få diagram statistik kartor.

Jag tycker nog ändå om prylar.

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade småskaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta påbörjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. Två veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändå tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka så mycket. Först lite smygrökande på piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett år efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehåll i två månader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. Så det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna återvänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gått tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag åker i en hiss i hyreshuset på Kroksbäck där jag bodde några unga år. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna återkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum på andra våningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och på grund av min rädsla för spöken på vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrån. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller åtminstone min syster gående i korridoren, som någon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blåa fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(så minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och någon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att någon någonstans inte värmde upp hela huset, på vintern. I drömmen är vi på besök, och kikar lite försiktigt in i någon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. Något senare sitter vi i finrummet, där det finns någon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet på en blå mjukisstol som fanns med i princip från min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakåt och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.

Precis som Starcraft (ovan) blev brädspel, har nu Tetris blivit det, bortsätt från att blocken inte försvinner när man har fyllt en rad.