Markus Hängsel

Varför någonsin åka utomlands, när Farsta finns på gröna linjen bara några minuter bort.

Maj 2009, den i särsklass mest träningsfokuserade månaden i mitt liv hittills. Jag har inte så mycket att göra. Vissa dagar är galna, som för alla, men allt som oftast har jag lite väl mycket ledig tid. I alla fall, i höstas sprang jag på en timma sönder mitt knä och omöjliggjorde jogging i ett halvår. Kottlasjön runt så snabbt jag orkade var ingen bra start. Via en sensommar av Powerwalk, när hösten kom; träning på Friskis&Svettis, och ett oförklarat uppehåll på två månader i början av året samlades nu krafterna för ett ordentligt nyförsök. Jag började följa ett program från Löparens nya handbok. 12 veckor, imorgon har jag klarat av de sju första. Jag har också de senaste veckorna lyckats trycka in ett eller flera styrkepass på friskis mellan löprundorna som jag, med total rädsla för överbelastade knä, inte gör mer än varannan dag.

Hur har jag fått kraft att ta tag i det så ordentligt. Svaret är denna gång ganska enkelt. Prylar. Det lättaste sättet att skapa motivation är att köpa saker som man kan använda till löpningen. Jag tycker det är härligt att springa i natur och samhälle, men med en iPhone i ett armband som via GPS registerar rundan och skickar till mitt konto på runkeeper.com, med alldeles för dyra kläder som hanterar svett perfekt, och strumpor för 200kr paret, blir det roligare. Motivationen, musan…

Det kanske inte håller i sig för alltid. Men då blir det tider istället. Idag bygger jag upp knä, muskler och leder, om en månad ska jag börja sänka min kilometertid. Som min iPhone mäter upp via GPS, och skickar till en sida på internet, där jag kan få diagram statistik kartor.

Jag tycker nog ändå om prylar.

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade småskaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta påbörjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. Två veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändå tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka så mycket. Först lite smygrökande på piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett år efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehåll i två månader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. Så det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna återvänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gått tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag åker i en hiss i hyreshuset på Kroksbäck där jag bodde några unga år. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna återkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum på andra våningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och på grund av min rädsla för spöken på vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrån. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller åtminstone min syster gående i korridoren, som någon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blåa fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(så minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och någon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att någon någonstans inte värmde upp hela huset, på vintern. I drömmen är vi på besök, och kikar lite försiktigt in i någon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. Något senare sitter vi i finrummet, där det finns någon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet på en blå mjukisstol som fanns med i princip från min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakåt och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.

Precis som Starcraft (ovan) blev brädspel, har nu Tetris blivit det, bortsätt från att blocken inte försvinner när man har fyllt en rad.

Efter att ha bläddrat lite i senaste Edge (engelsk TV-spelstidning) och deras lista på 100 spel, gamla som nya, som är spelvärda idag, mindes jag ett av mina trevligaste spelminnen.

En absolut klassiker, Grim Fandango, av Tim Schafer. Roliga pussel, stämningsfulla miljöer, ett helt grymt soundtrack, peka och klicka.
Jag har under de senaste åren spelat om många av de gamla LucasArt-klassikerna, som The Dig, Indiana Jones and the fate of Atlantis, Day of the Tentacle, och andra liknande spel som Beneath a Steel Sky, Broken Sword 1 och 2, med hjälp av det fantastiska programmet ScummVM, som gjort spelen tillgängliga på i princip alla nyare system, inklusive min iPhone om jag någon gång får för mig att Jailbreaka den. Du kan till och med spela dina gamla Ataridisketter av Escape From Monkey Island om de finns kvar och du har en diskettstation till din nya fina blanka dator.

Men, jag måste ändå tycka att Grim Fandango slår dem alla. Visst, karaktärerna är i daterad och gammal blockig 3D-grafik, men det passar dem perfekt, de ska ändå se ut som dockor från någon sydamerikanskt(vill jag minnas) firande av den andra världen. Bakgrunderna är ändå förrenderade och fina.

I vart fall, för något år sedan testade jag det med Residual på min MacBook, ett program under utveckling av ScummVM-personerna, men det hängde sig direkt. Idag, min födelsedag för övrigt, bestämde jag mig för att Rebecca måste spela det på sin PC. Jag letade reda på en patch för snabbare datorer, och det funkade ungefär som det skulle även i Windows Vista, också tillsammans med min gamla PC-gamepad. Det hängde sig på samma ställe. OK, det är skivan som är sliten. Det gick ändå att undvika hängningen lite bättre, och man kan alltid ladda ner skivavbilderna och spela det från hårddisken.

OK, igen, jag laddade ner Grim X, en frontend till Residual för att slippa kommandosträngar och liknande, men nåt var fel i inställningarna, och jag orkade inte leta mer. Grim X var också några år gammalt och byggde nog på en version av Residual från den tiden. I alla fall, Terminalfönstret är kul tänkte jag och gav mig in på ScummVM-sidans Subprojects. Residual, ännu ej helt stabil, men en kompilering från Mars 2009.

Jag startar. Spelet kraschar innan det börjar ladda. Testar igen några gånger, googlar lite och letar reda på /Library/Preferences/Residual Preferences. Ändrar några inställningar jag mindes från GrimX-menyn. Att skriva TRUE eller FALSE är inte så mycket jobbigare än att klicka i en ruta. Ändrar PATH till mappen jag kopierat från CD-skivan. Ingen skillnad. Kommer på att mappen Program inte heter Program eller ens Programs på engelska (de egentliga mappnamnen stöter man på ibland om man gräver lite djupare i systemet eller använder FireFTP, ett FTP-program i Firefox som inte är operativsystemspecifikt), utan att den faktiskt heter Applications, och för övrigt, går man in i Information för ett program i Finder ser man att de egentligen heter blabla.app, till skillnad från Windows .exe eller härliga Ataris .prg.

Vips, med /Applications/GRIMDATA i efter path= så går spelet igång helt strålande. Det kan kanske vara så att jag stöter på problem efter hand, men, den dagen den sorgen. Idag, lyckan av att fälla ut sin lie från innerfickan i korridoren utanför kontorsrummet när man egentligen ville gå till menyn för att spara.

Så här ska en dator se ut. 486 och quadspeed cd tydligt utskrivet. En gång i tiden vit.

Ganska sent igår kväll började en ganska dålig film gå på TV. Serial Mom, en mamma som dödar alla som deras barn tycker illa om eller något liknande. Filmen i sig är sekundär, men när en av de döda kropparna upptäcks ger mannen som gör det ut ett skrik. Det skriket har jag hört förr. Detta ledde till lite efterforskning, det är ett par skrik som används ganska flitigt i filmer, det mest kända är Wilhelm-skriket, som spelades in 1951 och sedan dykt upp i flera westerns, alla (åt minstone de gamla) Star Wars-filmerna och så vidare.

Det var dock inte detta skrik jag hörde. Hjärnans referenser ändras rätt mycket med tiden, och som bekant för en återkommande läsare har det tio år gamla datorspelet Star Craft tagit upp en del av min tid (kanske mer för att få igång än att faktiskt spela). Tryck på byggnaden Academy, där man uppgaderar sina soldater, och samma skrik dånar ut. Lite mer googlande så dyker en ganska uppenbar referens upp, en som en gång i tiden hade kommit direkt, och förmodligen gjorde det när spelet var nytt och 2000-talet inte var här än. Tie Fighters. Som flyger. Som skriker.

Tie Fighter Scream, som enligt uppgifter också finns med i t.ex. Broken Arrow

Jämförelse med Wilhelm-skriket, som också finns med när Storm Trooper faller ner i mitten av Death Star.

En intressant frågeställning, nu när mycket av min lediga tid har börjat handla om brädspel. Efter lite strösurf på Board Game Geeks forum efter att ha läst en recension som refererade till AT-spel och Euro tog jag en halv timma för att få lite klarhet i begreppen. Det blev lite extra roligt eftersom det senaste spelet till samlingen, Agricola (som Rebecca fick i present från mina föräldrar, kanske lite efter min inrådan) är så tydligt det ena, och några av våra tidigare spel är ganska typiskt det andra.

Eurogames:

• Oftast gjorda i Tyskland
• Inga tärningar
• Ingen slump, alternativt planering efter slumpmässiga inslag
• Alla spelare är med till slutet
• Ingen direkt interaktion mellan spelare (man slåss om resurser, inte med arméer)
• Mer eller mindre abstrakta element
• Speldetaljer av trä
• Speldesignern står med namn på lådan

Agricola:

• Gjort i Tyskland
• Inga tärningar
• Man planerar helt efter de slumpmässiga kort man fått från början, eller den nya handligsmöjlighet som tillkommer varje runda.
• Alla spelare är med i hela spelet
• Man slåss om resurser
• Abstrakt grafik
• Små träkuber, trästänger, träbrickor. Allt i trä.
• Över rubriken på boxen står det Ywe Rosenberg, tysken som gjort spelet.

Över till andra sidan, från att sitta tyst och planera alla sina drag till att ropa lite och beklaga sig över motspelarens tur.

Ameritrash:

• Starka teman; oftast fantasy, skräck eller sci-fi.
• Mycket slump, många typer av spelkort, brickor och många tärningar
• Spelare kan slås ut
• Utförlig och konkret grafik
• Dramatiskt spelupplägg
• Många expantionspaket

De flesta av våra andra spel hamnar i denna kategori

• Titan, fantasytema, 20 tärningar, hundratals spelbrickor, bara strid mellan spelare
• Arkham Horror, skräcktema(Lovecraftian), mycket tärningsslag, ett 50-tal monsterbrickor, 20 olika sorters spelkort för olika platser i spelet. Mycket slump. Sjätte expansionen på väg. (De fem första har vi redan)
• Starcraft, som det låter, mer än 100 plastfigurer efter förlagorna från det 10 år gamla strategispelet för dator. Expansionen Brood War, precis som i datorspelet. Sci-Fi, Sci-Fi, Sci-Fi.
• Heroquest, den gamla dungeoncrawler-klassikern som legat på föräldrarnas vind sedan mitten på 90-talet, har nu letat sig upp till Stockholm. Slå ihjäl monster leta sig genom grottor och försöka få de bästa skatterna själv. Föräldrarna köpte detta för att hålla mig från det under den tiden så offentligt illa omtalade rollspelen.

Visst, flera av våra spel är mitt emellan, men det är extremerna som är roliga att prata om. Från spelskåpet hittar vi

• Age of empire III, som bygger på datorspelet och har många plastfigurer, men egentligen bygger på Eurogamestraditionen, man slåss om resurser, knappt något strid mellan spelare, inga tärningar, handlingsalternativ auktioneras ut.
• War of the Ring, oändligt många plastfigurer, det tar 30 minuter att bara få upp spelet i startposition, tärningar för att slåss, men italienskt från början, konstruktörerna står med på boxen.

Det är en härligt nördig värld vi har gett oss in i. Man vill liksom köpa nästa spel man läst om, även om vi knappt haft tid att spela de vi redan köpt. Brood War-expansionen har jag till exempel inte spelat sedan vi köpte den i mitten av januari. Det samma gäller War of the Ring, som vi ställt upp i startläge två gånger, men aldrig orkat ge sig på. (Det blir liksom lite överväldigande med 40 plastfigurer utspridda över en karta över Tolkiens Midgård som är ungefär som två normalt stora spelbräden.) Sista rutan nere till höger här på bloggen visare de senaste fem spelet jag registrerat en spelomgång med på den härliga källan till kunskap och debatt om spel. Board Game Geeks. Namnet säger allt.