Markus Hängsel

En speciell upplevelse. Eller kanske inte, alla som blivit placerade på samma bord på samma restaurang har nog haft en liknande upplevelse. Men ändå, värd att beskriva. Och för övrigt tar jag gärna lite Londontips nere i kommentarerna. Från början:

Jag och Rebecca promenerar genom London, från lägenhetshotellet i Camden med ”Chinatown” som ett ganska abstrakt mål. Vi letar oss fram, via stora trafikerade gator, bakgator och trevligt pittoreska smågator. På vägen hittar vi de där intensivt specialiserade  smågatorna, en liten med bara koeranska butiker och restauranger, inga skyltar på engelska. En musikgata med en Bass-store, saxfonaffär, trumaffär, gitarrer, banjos. Små specialiserade butiker, alla samlade bland liknande affärer (Detta måste bara leda till prispress, eller kanske en enda stor kartell). Jag fotograferar också lite roliga skyltar, bland annat en om att ”brutal singer” sökes till ett  ”doom metal band” .

Väl framme; vi tänker att de kinesiska smårätterna, Dim Sum, är lagom efter min 450kcals våffla och en 3/4-dels baguette efter bacon och omelett till frukost.

Det ser ganska mysigt ut, men lite fullt, och vi blir helt plötsligt anvisade ner i källaren runt några hörn till ett ”eventrum” med en kareokemaskin som spelar smöriga kinesiska powerballader. Väl där visar det sig att vi måste beställa för minst 10 pund var, och eftersom man aldrig kan tänka sig att betala för mat man inte får börjar vi plocka in smårätter. Konstiga, lite slemmiga, förmodligen autentiskt kinesiska rätter kommer in, och det är rätt gott och väldigt annorlunda det svenska köket och den svenska kinakrogen och ju längre det går desto mer mer tänker man på den typiskt ovsenska konsistensen på maten.

Detta kompletteras av, vilket är vart hän detta inlägg hela tiden ville komma till, att servitören börjar presentera sin nya karaokeutrustning, får en av de andra gästerna att sjunga lite Kool & the Gang och sätter på lite olikfärgade snurrande lampor och berättar hur stark den sista strålkastaren är och vilka roliga fester de har där.

Mest lite feelingbilder, utvalda med ryggen mot en TV som visar Nightrider. Den hårdaste kontrollen var när vi lämnade landet. Ira fick intyga att jag och Björn hade blivit inbjudna av henne och varit med henne hela tiden innan vi fick checka in baggaget.

Nu har vi släppt singeln Bootleg digitalt och videon finns på Youtube. Enjoy!

Jag lever kanske inte just ett studentliv. Men jag pluggar, och går idag med den där känslan att jag kanske inte riktigt förstått kärnan i resonemangen. Jag har idag min första salstenta sedan gymnasiet, och då hade vi väl ändå prov? Vi tentade jazzhistoria för några år sedan på Kungl. Musikhögskolan, men en ren faktatenta utan resonemang om ett ämne jag intresserat mig för i många år, och ett prov skrivet för att godkänna dem som inte i så unga år fann samma intressen, gjorde det hela inte riktigt på riktigt.

Redovisning, med resonemang, uträkningar och förklaring av termer, är något annat. Då och då undrar jag varför jag börjat plugga detta. Vi får se hur det blir till jul när första terminen är klar. Lika bra att ta det på allvar tills dess. Och fira att tentan är över ikväll, och stressa vidare med lite väldigt grundläggande markandsföring imorgon.

Det har nu gått en vecka sedan jag var ute och sprang sist. Lite mer egentligen, eftersom sista försöket var ganska misslyckat. Jag vill ganska ofta mer än jag klarar. Det började göra lite ont i knäet, men jag höll ju på med mitt privata 15km Lidingölopp, jag kunde inte bara ge upp så där. Så där som jag så klart borde ha gjort. Dagen efter kunde jag inte gå. Dagen efter hade jag löparknä. Igen, tror jag, det kändes inte riktigt lika dant som innan. Men mer som löparknä. Den kändes verkligen som den där senan som går på yttersidan låret förbi knäet. Så kändes det inte för ett år sedan när jag sprang för snabbt för ouppvärmd för länge förra gången. Jag kanske tolkade forumförklaringarna fel då.

I vart fall, det känns som en evighet sedan jag var ute och sprang sist. Jag har sedan det hunnit med att logga

• Styrketräning 270 min
• Wii Fit 170 min
• Mountainbike 45 min (synnerligen galna i skymning utan lampa utan hjälm på små stigar i skog)

på Funbeat.se (ibland är det nog roligare att logga och titta på diagram än att faktiskt träna). Så en lätt överentusiastisk löparmani har ersatts av en nu ska jag träna upp ben och knä på alla sätt-mani som tidsmässigt överstiger vad löpningen någonsin vart.

Jag köpte årskort på Friskis för att Södertälje kommun skulle betala det, sen glömde jag lämna in kvittot, och sen gick jag inte dit knappt alls efter de första månaderna (när jag började springa igen). Och nu, med tre veckor kvar på årskortet, börjar det bli kul att gå dit igen. Bortsett från några tatuerade kroppsbyggare som inte kan gå ordentligt för att de har för stora bröstmuskler. Vad gör de på Friskis & Svettis? Så det kanske måste bli ett nytt kort av något slag. Typiskt.