Markus Hängsel

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade småskaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta påbörjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. Två veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändå tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka så mycket. Först lite smygrökande på piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett år efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehåll i två månader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. Så det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna återvänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gått tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Mitt kära gamla skolarbete om JRR Tolkien, som i några år presenterats i en bedrövligt ful skrud på http://markushangsel.com/tolkien har nu fått en behövlig ansiktslyftning, om än snabbt gjort med en färdig mall i iWeb. Joomla verkade så svårt för tre små sidor, och en ny wordpressinstallation var bara för mycket det också. Surfa in eller nåt.

ok. innan fler klagomål. detta är en försök till rescension, även om den inte är särskilt djup eller bra.

en angenäm tillbakablick mot svunna tiders läsande. på den tiden när jag slukade alla böcker som hade omslag med omsakliga åttiotalsaktiga hjältemålningar. en del böcker tog jag med mig vidare, en del har jag tacksamt glömt och lämnat bakom mig. genren i hr. tolkiens fotspår. susanna clarkes ”jonathan strange & mr. norrell” rör sig i samma domäner. ett sätt att integrera engelska myter i historisk verklighet. tolkien ansåg sig skriva sanningar, bottnade i ord från utdöda språk. ordet *holbylta (asterisken för att det inte finns nedtecknat, men anses av lingvister vara ursprunget till andra ord) var på ett sätt starten till det han sedan kom att skapa, ibland mer grundat i språk än historia.

hrm. märker mina lojaliter när ett inlägg om en bok plötsligt handlar om professor tolkien istället. nåväl för den som vill se djupet av min tidigare besatthet i hans verk finns min lite hemliga sida om honom på markushangsel.com/tolkien. döm mig inte för hårt. jag skrev det i nionde klass och kopierade nog rätt mycket från källorna. dock viss stolthet över att ha blivit citerad i svenska dagbladet.

ska väl inte tillskriva samma djup och gigantiska ambition till clarke, men det är engagerande läsning. innehållet rider på harry potter-vågen måhända, men med ett större perspektiv och en vuxnare infallsvinkel. mycket fotnoter och referenser överallt, vilket än en gång för tankarna till tolkien, men i det stora hela på ett mer lättsamt sätt än anfadern. ibland dras tankarna åt katherine kerrs serie om landet deverry, men det är befriande att det inte är en oändlig bokserie som efter några delar börjar tappa greppet om helhetsbilden, utan en avslutad berättelse om två gentlemens försök att återinföra magin i storbrittanien. blandningen mellan fiktion och dokumenterad historia är en fin infallsvinkel, dels får man hiarkiska förhållanden och klassbeteenden som är välkända utan för mycket förklaring och ofta undrar man om det finns några dokumenterade incidenter som ligger till grund för historiens fortlöpande.

jag tyckte om boken redan innan jag läst den. omslaget är synnerligen stiligt och fångade mitt öga i nån bokaffär för några månader sedan. när jag såg den i rebeccas bokhylla var jag tvungen att låna den. det har vart skön avkoppling under julveckan i malmö, även om den gamla ”ligga och läsa hela natten” väcktes till liv för första gången på år och dar. oj så var klockan fyra redan.