Markus Hängsel

Efter att ha glömts en månad och varit försvunna i postgången en månad fick vi slutligen ersättningsdelarna för spelet War of the ring – battles of the third age. Pappbrickor och vatten passar inte ihop.
Vi tänkte att det nog skulle gå på en dryg timma, men efter 90 minuter hade vi precis ställt upp grundläget och kommit ihåg vad de olika korten och grejerna gjorde. Jaja. Det går snabbt att komma igång imorgon.

Begreppet seglingsemester kanske inte riktigt passar in, så jag väljer rubriken Båtsemester, eller knappt det. Barnfamiljerna brukar prata om bryggsegling, så att man får landström till tvapparaten i båten. Så finns den andra sortens ickesegling. Den där alltid något nytt är trasigt så fort man lagat det förra.

En 30 år gammal excentrisk Perkins diesel. Alldeles utmärkt fungerande när vi flyttar båten från Svinninge till bryggan i Hattsund. Men sen slutar den starta. Och vi börjar felsöka. En utdragen process som slutligen härleder felet till startmotorn. Sedan besväret att först få loss och få ut något som i princip sitter på undersidan av en stor motor i en litet motorutrymme, där objektet är större än möjliga vägar att få ut den. Efter att ha lyckats skapa en ny fjäder till kolet, visar det sig stt spolarna också är trasiga. Två veckor efter första ickestarten ger motorn ifrån sig avgas och karaktäristiskt deiselmotorljud, med återmontering av en ny och ännu större startmotor, och upptäckten att ytterligare gamla startmotorkomponenter också behöver kopplas om. Och med det är min semester slut. Jag åker till Åland för att jobba, men Rebecca med föräldrar planerar att hämta mig där, en plan som revideras när det visar sig att det krävs hundpass för att få ta hem boxern Samba igen. Men båten har nu gått på motor ett par timmar, allt är frid och fröjd.
Söndag, klockan är 14.00 och jag och Per Wallmyr har återvänt från den svenskaste finska ön. En halv dags segling blir det i alla fall. Men ödet vill annat, efter kanske 200 meter stannar motorn. Vi lägger ankar, äter en mysig lunch och börjar felsöka motorn. Föräldrarna sliter lite, kollar olja etc. och efter någon timme i solen tar Rebecca kommando med god manualvana, medan Yvonne simmar till land för att hämta den uppblåsbara flotten. Det påbörjas en lufttömning av bränslevägen, men efter ett tag övergår vi till att montera en utombordare som legat i båten 5 år utan att testas på flotten. Visst besvär med två gungande skepp varje gång en annan båt passeras.
Mot alla odds vår vi i gång motorn med 5 år gammal bensin, och bogserar in wictor 34 mellan skär och grund från en 30 cm hög uppblåsbar flotte. En sann bedrift, som avslutas med att jag och Rebecca bullrar runt i utombordarflotten, och lite grann trots allt förstår tjusningen med snabba motorbåtar.

I dagarna har tvspelsmässan E3 passerat, och genom diverse nyhetssidor och twitters har jag med spänning följt bevakningen. Några av begreppen som ständigt dyker upp är Core och Casual, de två spelartyperna vi har idag, casualspelarna som fortfarande gärna tar upp wiikontrollen och spelar lite tennis, och corespelarna som än en gång spelar om Resident Evil 5 för att förbättra sin speedruntid.

Som abstraherade begrepp är de väl rätt funktionella, men jag hittar mig själv någonstans i mitten. När jag tänker efter är jag i de flesta ilknande avseendena någonstans i mitten, vad jag än tar mig an. Eller snarare är jag Casual Hardcore, med en absolut fascination för insnöade beteenden, men utan att riktigt hängivet bli en del av dem. Jag har nosat på C++-programmering, haft spelutvecklarböcker hemma från biblioteket, har prenumererat på Edge och noga läst alla krönikörer, har Allt om iPhone i min Google Reader. Jag använde i flera år en handkvarn till kaffebönorna, som jag vid ett par tillfällen rostat själv.

Jag har gått vidare och ”bytt” intresseområde och fokus en massa gånger, men varje gång till något nytt hardcorebeteende. Vem bryr sig egentligen om att Segas nya arkadhårdvara är billigare att framställa. Jag köpte precis speciella löpkläder för flera tusen kronor, och idag hämtade jag Innsmouth Horror, den senaste expansionen till brädspelet Arkham Horror (jag har redan de 5 tidigare expansionerna, vi köpte alla på en gång, mest för att Rebecca ville), och fick trixa i 20 minuter för att lyckas få plats med det i mitt spelskåp.

Men jag försöker inte få speedrun på RE5, låser inte in mig hela helgerna med min brädspelsgrupp, jag springer inga marathon(mest för att inte mina knän klarar det än visserligen). En casualkonsument av Hardcorekultur. Nånstans i mitten, kanske mest bara för att medeltalet av -10 och 10 är 0.

Varför någonsin åka utomlands, när Farsta finns på gröna linjen bara några minuter bort.

Maj 2009, den i särsklass mest träningsfokuserade månaden i mitt liv hittills. Jag har inte så mycket att göra. Vissa dagar är galna, som för alla, men allt som oftast har jag lite väl mycket ledig tid. I alla fall, i höstas sprang jag på en timma sönder mitt knä och omöjliggjorde jogging i ett halvår. Kottlasjön runt så snabbt jag orkade var ingen bra start. Via en sensommar av Powerwalk, när hösten kom; träning på Friskis&Svettis, och ett oförklarat uppehåll på två månader i början av året samlades nu krafterna för ett ordentligt nyförsök. Jag började följa ett program från Löparens nya handbok. 12 veckor, imorgon har jag klarat av de sju första. Jag har också de senaste veckorna lyckats trycka in ett eller flera styrkepass på friskis mellan löprundorna som jag, med total rädsla för överbelastade knä, inte gör mer än varannan dag.

Hur har jag fått kraft att ta tag i det så ordentligt. Svaret är denna gång ganska enkelt. Prylar. Det lättaste sättet att skapa motivation är att köpa saker som man kan använda till löpningen. Jag tycker det är härligt att springa i natur och samhälle, men med en iPhone i ett armband som via GPS registerar rundan och skickar till mitt konto på runkeeper.com, med alldeles för dyra kläder som hanterar svett perfekt, och strumpor för 200kr paret, blir det roligare. Motivationen, musan…

Det kanske inte håller i sig för alltid. Men då blir det tider istället. Idag bygger jag upp knä, muskler och leder, om en månad ska jag börja sänka min kilometertid. Som min iPhone mäter upp via GPS, och skickar till en sida på internet, där jag kan få diagram statistik kartor.

Jag tycker nog ändå om prylar.

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade småskaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta påbörjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. Två veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändå tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka så mycket. Först lite smygrökande på piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett år efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehåll i två månader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. Så det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna återvänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gått tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag åker i en hiss i hyreshuset på Kroksbäck där jag bodde några unga år. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna återkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum på andra våningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och på grund av min rädsla för spöken på vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrån. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller åtminstone min syster gående i korridoren, som någon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blåa fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(så minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och någon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att någon någonstans inte värmde upp hela huset, på vintern. I drömmen är vi på besök, och kikar lite försiktigt in i någon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. Något senare sitter vi i finrummet, där det finns någon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet på en blå mjukisstol som fanns med i princip från min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakåt och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.

Precis som Starcraft (ovan) blev brädspel, har nu Tetris blivit det, bortsätt från att blocken inte försvinner när man har fyllt en rad.

Ganska sent igår kväll började en ganska dålig film gå på TV. Serial Mom, en mamma som dödar alla som deras barn tycker illa om eller något liknande. Filmen i sig är sekundär, men när en av de döda kropparna upptäcks ger mannen som gör det ut ett skrik. Det skriket har jag hört förr. Detta ledde till lite efterforskning, det är ett par skrik som används ganska flitigt i filmer, det mest kända är Wilhelm-skriket, som spelades in 1951 och sedan dykt upp i flera westerns, alla (åt minstone de gamla) Star Wars-filmerna och så vidare.

Det var dock inte detta skrik jag hörde. Hjärnans referenser ändras rätt mycket med tiden, och som bekant för en återkommande läsare har det tio år gamla datorspelet Star Craft tagit upp en del av min tid (kanske mer för att få igång än att faktiskt spela). Tryck på byggnaden Academy, där man uppgaderar sina soldater, och samma skrik dånar ut. Lite mer googlande så dyker en ganska uppenbar referens upp, en som en gång i tiden hade kommit direkt, och förmodligen gjorde det när spelet var nytt och 2000-talet inte var här än. Tie Fighters. Som flyger. Som skriker.

Tie Fighter Scream, som enligt uppgifter också finns med i t.ex. Broken Arrow

Jämförelse med Wilhelm-skriket, som också finns med när Storm Trooper faller ner i mitten av Death Star.

En intressant frågeställning, nu när mycket av min lediga tid har börjat handla om brädspel. Efter lite strösurf på Board Game Geeks forum efter att ha läst en recension som refererade till AT-spel och Euro tog jag en halv timma för att få lite klarhet i begreppen. Det blev lite extra roligt eftersom det senaste spelet till samlingen, Agricola (som Rebecca fick i present från mina föräldrar, kanske lite efter min inrådan) är så tydligt det ena, och några av våra tidigare spel är ganska typiskt det andra.

Eurogames:

• Oftast gjorda i Tyskland
• Inga tärningar
• Ingen slump, alternativt planering efter slumpmässiga inslag
• Alla spelare är med till slutet
• Ingen direkt interaktion mellan spelare (man slåss om resurser, inte med arméer)
• Mer eller mindre abstrakta element
• Speldetaljer av trä
• Speldesignern står med namn på lådan

Agricola:

• Gjort i Tyskland
• Inga tärningar
• Man planerar helt efter de slumpmässiga kort man fått från början, eller den nya handligsmöjlighet som tillkommer varje runda.
• Alla spelare är med i hela spelet
• Man slåss om resurser
• Abstrakt grafik
• Små träkuber, trästänger, träbrickor. Allt i trä.
• Över rubriken på boxen står det Ywe Rosenberg, tysken som gjort spelet.

Över till andra sidan, från att sitta tyst och planera alla sina drag till att ropa lite och beklaga sig över motspelarens tur.

Ameritrash:

• Starka teman; oftast fantasy, skräck eller sci-fi.
• Mycket slump, många typer av spelkort, brickor och många tärningar
• Spelare kan slås ut
• Utförlig och konkret grafik
• Dramatiskt spelupplägg
• Många expantionspaket

De flesta av våra andra spel hamnar i denna kategori

• Titan, fantasytema, 20 tärningar, hundratals spelbrickor, bara strid mellan spelare
• Arkham Horror, skräcktema(Lovecraftian), mycket tärningsslag, ett 50-tal monsterbrickor, 20 olika sorters spelkort för olika platser i spelet. Mycket slump. Sjätte expansionen på väg. (De fem första har vi redan)
• Starcraft, som det låter, mer än 100 plastfigurer efter förlagorna från det 10 år gamla strategispelet för dator. Expansionen Brood War, precis som i datorspelet. Sci-Fi, Sci-Fi, Sci-Fi.
• Heroquest, den gamla dungeoncrawler-klassikern som legat på föräldrarnas vind sedan mitten på 90-talet, har nu letat sig upp till Stockholm. Slå ihjäl monster leta sig genom grottor och försöka få de bästa skatterna själv. Föräldrarna köpte detta för att hålla mig från det under den tiden så offentligt illa omtalade rollspelen.

Visst, flera av våra spel är mitt emellan, men det är extremerna som är roliga att prata om. Från spelskåpet hittar vi

• Age of empire III, som bygger på datorspelet och har många plastfigurer, men egentligen bygger på Eurogamestraditionen, man slåss om resurser, knappt något strid mellan spelare, inga tärningar, handlingsalternativ auktioneras ut.
• War of the Ring, oändligt många plastfigurer, det tar 30 minuter att bara få upp spelet i startposition, tärningar för att slåss, men italienskt från början, konstruktörerna står med på boxen.

Det är en härligt nördig värld vi har gett oss in i. Man vill liksom köpa nästa spel man läst om, även om vi knappt haft tid att spela de vi redan köpt. Brood War-expansionen har jag till exempel inte spelat sedan vi köpte den i mitten av januari. Det samma gäller War of the Ring, som vi ställt upp i startläge två gånger, men aldrig orkat ge sig på. (Det blir liksom lite överväldigande med 40 plastfigurer utspridda över en karta över Tolkiens Midgård som är ungefär som två normalt stora spelbräden.) Sista rutan nere till höger här på bloggen visare de senaste fem spelet jag registrerat en spelomgång med på den härliga källan till kunskap och debatt om spel. Board Game Geeks. Namnet säger allt.