Markus Hängsel

Jag har precis börjat mitt liv som anställd IT-konsult hos HumanData, och så fort jag får självförtroende att tycka till om utveckling och design inom SharePoint, Humandatas fokusområde, kommer jag att börja publicera inlägg relaterade till det. Tills vidare hänvisar jag till andra personer, och en hel del av dem kommer i HumanDatas regi att besöka SharePoint och Exchange Forum, SEF, som händer på Clarion, Skanstull, Stockholm, den 14-15 november.

Agendan för konferensen har precis publicerats på http://t.co/hhFjzZqr, så för dig som har ett sådant intesse rekommenderar jag ett besök.

Jag har haft ganska mycket att göra. Mycket spelningar, mycket skola och panikarbete på Intrakey. Tror att de flesta arbetande kanske har sådana veckor då och då, men jag har varit van vid att göra kanske en eller två saker i veckan. Har i alla fall precis skickat iväg slutlig inlämningsuppgift till första kursen på SharePoint-utvecklandet, som råkar vara webdesign. Nu, packning, snart, den nördigaste semestern man kan tänka sig. 4 dagar i Essen, på Spiel 2010, världens största mässa för brädspel. Vi ses på måndag.

T.ex. affischerna.

När jag blir irriterad, och berättar om det för någon annan, har jag en tendens att ryckas med i irritationen och egga upp mig själv ordentligt. Det är inte så bra, framför allt för att man aldrig får fram sina argument när man är arg. Så jag lugnar ner mig, och försöker vara saklig.

Jag har satt mig i skolbänken igen, kanske med mitt starkaste mål hittills, en metod för resten av mitt liv. Frilansande som musiker kombinerat med arbete som IT-utvecklare. Det känns som helt rätt beslut, och än så länge tror jag på min väg dit.

EC-utbildning står för utbildningen, ett Skåneorienterat företag med säte i Svängsta, Blekinge. Utbildningen heter Utvecklare inom SharePoint, som är ett system för webportaler och olika interna arbetssidor inom företag. Jag tänker att det nog är en rätt bred utbildning, man behöver alltiallo-kunskaper för att hitta på bra anpassade lösningar till kunder, och det passar mig bra.

Vi är en vecka in i utbildningen, och har klarat av en snabbkurs om projektorganisation som ska avslutas med en vecka till innan sommaren. Nu, vecka 2, är det dags för grundkurs i webbprogrammering. Vi får en hel del utbildning via videolänk från Helsingborg, och tekniska problem gjorde att vi idag fick se gårdagens föreläsning som istället spelats in. Det ska sägas att jag redan innan misstänkte att jag skulle kunna det mesta i kursen.

Det är egentligen två saker som verkligen provocerar mig i det här fallet. Dålig pedagogik och dålig kunskap.

När en lärare inte lägger ut samtliga övningar på en gång pga att vissa kan bli stressade av att andra ligger före ekar en antielitistisk och kunskapsnedtryckande brungrön 70-talston genom salen. Lika för alla. Nu får du sitta och vänta. Jag tänker, men håller mig lugn. Vidare kan nämnas att lektion 1 i att hålla en intressant föreläsning är att inte skriva ned allt man säger på PowerPoint-bladen. De ska komplettera, strukturera och förtydliga. Inte vara ett manus att läsa innantill från.

Det är också jobbigt när man känner att föreläsaren inte riktigt förstår ämnet. Visst, webbdesign är till stor del mjuka värden om inlärning, användbarhet och användarvänlighet. Precis som all modern Människa-Data-Interaktion, MDI. Men att förklara det hexadecimala talet C0, med att c är 12 (0123456789abcdef räknar man i hexadecimalt) och ska gångas med 0 för att få det totala decimala vanliga värdet, är att uppvisa en total oförståelse för bakgrunden. 12*0=0 som de flesta vet. Och när reaktionen då är: Oj det blev fel det ska nog stå D istället för 0, skakar jag lite överlägset på huvudet. Är 10 samma som 1*0? Alla behöver inte veta detta, men ska man lära ut det anser jag att man måste ha en grundläggande förståelse.

Och även om något annat kanske var bra, så provoceras jag. Och eggar upp mig själv. Jag kanske är för hård. Jag ska vänta med att klaga. Ett litet tag. Det kan bli bättre. Åtminstone till nästa kurs.

Nedan följer en liten snabbguide till olika talsystem, som en bonus.

Alla moderna system kräver talet 0. Innan den fanns blev tal efter ett tag oerhört långa. Titta på romarrikets system. De behövde hitta på nya tecken efterhand för att utöka storheterna. Vi har våra siffror, och de kan återanvändas vare sig det är miljarder eller tior. I den moderna dataåldern finns tre system som oftast dyker upp, men vi kan hitta rester av andra system i vårt talspråk. Dussin t.ex. En bas av 12. Tre dussin är 26. Jag vet inte så mycket mer om dussin och dess ursprung, mer än att vi efter ordet tolv slutar de helt unika namnen och något av en upprepning, tre-tton, följer. Jag går vidare.

Vi har i IT-åldern som sagt tre system. Binärt, decimalt och hexadecimalt. Alla tre lika system, men med olika baser. Så är fungerar det vanliga, självklara, decimala systemet. Vi räknar från 0 till 9, sen börjar vi om, men med 1 innan. 10-19. Sen ökar vi på och flyttar upp, och när vi har gått igenom alla kombinationer lägger vi till ytterligare en siffra. Det binära talsystemet är lika dant, men på äkta datorvis finns bara 0 och 1. Så talet blir rätt snabbt långa.
Hexadecimala system bygger istället på 16, och istället för att hitta på nya tecken för siffrorna används bokstäverna A-F. Se tabellen:

Det kanske kan vara svårt att förstå nyttan med olika system, men för datorerna är det ganska praktiskt, eftersom det finns två lägen. Ström eller ingen ström. På eller av. Det förklarar det binära systemet, och det hexadecimala kan ses på samma sätt. För varje bit(0 eller 1) vi lägger till får vi dubbelt så många alternativ. 2 4 8 16. Alltså är det hexadecimala systemet med 16 som grund rätt nära det binära i grundstrukturen, medan det decimala som vi alltid använder, är lite av en omväg. Det är tillockmed så att ett kilo i datorvärlden inte är 1000 utan 1024, eftersom (2 4 8 16 32 64 128 256 512 1024) är ett för datorn intuitivare tal.

Mer än 800 ord. Vet inte om någon läser så här långt, men i alla fall. Irritationen har lagt sig.

En speciell upplevelse. Eller kanske inte, alla som blivit placerade på samma bord på samma restaurang har nog haft en liknande upplevelse. Men ändå, värd att beskriva. Och för övrigt tar jag gärna lite Londontips nere i kommentarerna. Från början:

Jag och Rebecca promenerar genom London, från lägenhetshotellet i Camden med ”Chinatown” som ett ganska abstrakt mål. Vi letar oss fram, via stora trafikerade gator, bakgator och trevligt pittoreska smågator. På vägen hittar vi de där intensivt specialiserade  smågatorna, en liten med bara koeranska butiker och restauranger, inga skyltar på engelska. En musikgata med en Bass-store, saxfonaffär, trumaffär, gitarrer, banjos. Små specialiserade butiker, alla samlade bland liknande affärer (Detta måste bara leda till prispress, eller kanske en enda stor kartell). Jag fotograferar också lite roliga skyltar, bland annat en om att ”brutal singer” sökes till ett  ”doom metal band” .

Väl framme; vi tänker att de kinesiska smårätterna, Dim Sum, är lagom efter min 450kcals våffla och en 3/4-dels baguette efter bacon och omelett till frukost.

Det ser ganska mysigt ut, men lite fullt, och vi blir helt plötsligt anvisade ner i källaren runt några hörn till ett ”eventrum” med en kareokemaskin som spelar smöriga kinesiska powerballader. Väl där visar det sig att vi måste beställa för minst 10 pund var, och eftersom man aldrig kan tänka sig att betala för mat man inte får börjar vi plocka in smårätter. Konstiga, lite slemmiga, förmodligen autentiskt kinesiska rätter kommer in, och det är rätt gott och väldigt annorlunda det svenska köket och den svenska kinakrogen och ju längre det går desto mer mer tänker man på den typiskt ovsenska konsistensen på maten.

Detta kompletteras av, vilket är vart hän detta inlägg hela tiden ville komma till, att servitören börjar presentera sin nya karaokeutrustning, får en av de andra gästerna att sjunga lite Kool & the Gang och sätter på lite olikfärgade snurrande lampor och berättar hur stark den sista strålkastaren är och vilka roliga fester de har där.

Mest lite feelingbilder, utvalda med ryggen mot en TV som visar Nightrider. Den hårdaste kontrollen var när vi lämnade landet. Ira fick intyga att jag och Björn hade blivit inbjudna av henne och varit med henne hela tiden innan vi fick checka in baggaget.

Efter att ha glömts en månad och varit försvunna i postgången en månad fick vi slutligen ersättningsdelarna för spelet War of the ring – battles of the third age. Pappbrickor och vatten passar inte ihop.
Vi tänkte att det nog skulle gå på en dryg timma, men efter 90 minuter hade vi precis ställt upp grundläget och kommit ihåg vad de olika korten och grejerna gjorde. Jaja. Det går snabbt att komma igång imorgon.

Nu har vi släppt singeln Bootleg digitalt och videon finns på Youtube. Enjoy!

Jag lever kanske inte just ett studentliv. Men jag pluggar, och går idag med den där känslan att jag kanske inte riktigt förstått kärnan i resonemangen. Jag har idag min första salstenta sedan gymnasiet, och då hade vi väl ändå prov? Vi tentade jazzhistoria för några år sedan på Kungl. Musikhögskolan, men en ren faktatenta utan resonemang om ett ämne jag intresserat mig för i många år, och ett prov skrivet för att godkänna dem som inte i så unga år fann samma intressen, gjorde det hela inte riktigt på riktigt.

Redovisning, med resonemang, uträkningar och förklaring av termer, är något annat. Då och då undrar jag varför jag börjat plugga detta. Vi får se hur det blir till jul när första terminen är klar. Lika bra att ta det på allvar tills dess. Och fira att tentan är över ikväll, och stressa vidare med lite väldigt grundläggande markandsföring imorgon.

Det har nu gått en vecka sedan jag var ute och sprang sist. Lite mer egentligen, eftersom sista försöket var ganska misslyckat. Jag vill ganska ofta mer än jag klarar. Det började göra lite ont i knäet, men jag höll ju på med mitt privata 15km Lidingölopp, jag kunde inte bara ge upp så där. Så där som jag så klart borde ha gjort. Dagen efter kunde jag inte gå. Dagen efter hade jag löparknä. Igen, tror jag, det kändes inte riktigt lika dant som innan. Men mer som löparknä. Den kändes verkligen som den där senan som går på yttersidan låret förbi knäet. Så kändes det inte för ett år sedan när jag sprang för snabbt för ouppvärmd för länge förra gången. Jag kanske tolkade forumförklaringarna fel då.

I vart fall, det känns som en evighet sedan jag var ute och sprang sist. Jag har sedan det hunnit med att logga

• Styrketräning 270 min
• Wii Fit 170 min
• Mountainbike 45 min (synnerligen galna i skymning utan lampa utan hjälm på små stigar i skog)

på Funbeat.se (ibland är det nog roligare att logga och titta på diagram än att faktiskt träna). Så en lätt överentusiastisk löparmani har ersatts av en nu ska jag träna upp ben och knä på alla sätt-mani som tidsmässigt överstiger vad löpningen någonsin vart.

Jag köpte årskort på Friskis för att Södertälje kommun skulle betala det, sen glömde jag lämna in kvittot, och sen gick jag inte dit knappt alls efter de första månaderna (när jag började springa igen). Och nu, med tre veckor kvar på årskortet, börjar det bli kul att gå dit igen. Bortsett från några tatuerade kroppsbyggare som inte kan gå ordentligt för att de har för stora bröstmuskler. Vad gör de på Friskis & Svettis? Så det kanske måste bli ett nytt kort av något slag. Typiskt.