Markus Hängsel

En speciell upplevelse. Eller kanske inte, alla som blivit placerade på samma bord på samma restaurang har nog haft en liknande upplevelse. Men ändå, värd att beskriva. Och för övrigt tar jag gärna lite Londontips nere i kommentarerna. Från början:

Jag och Rebecca promenerar genom London, från lägenhetshotellet i Camden med ”Chinatown” som ett ganska abstrakt mål. Vi letar oss fram, via stora trafikerade gator, bakgator och trevligt pittoreska smågator. På vägen hittar vi de där intensivt specialiserade  smågatorna, en liten med bara koeranska butiker och restauranger, inga skyltar på engelska. En musikgata med en Bass-store, saxfonaffär, trumaffär, gitarrer, banjos. Små specialiserade butiker, alla samlade bland liknande affärer (Detta måste bara leda till prispress, eller kanske en enda stor kartell). Jag fotograferar också lite roliga skyltar, bland annat en om att ”brutal singer” sökes till ett  ”doom metal band” .

Väl framme; vi tänker att de kinesiska smårätterna, Dim Sum, är lagom efter min 450kcals våffla och en 3/4-dels baguette efter bacon och omelett till frukost.

Det ser ganska mysigt ut, men lite fullt, och vi blir helt plötsligt anvisade ner i källaren runt några hörn till ett ”eventrum” med en kareokemaskin som spelar smöriga kinesiska powerballader. Väl där visar det sig att vi måste beställa för minst 10 pund var, och eftersom man aldrig kan tänka sig att betala för mat man inte får börjar vi plocka in smårätter. Konstiga, lite slemmiga, förmodligen autentiskt kinesiska rätter kommer in, och det är rätt gott och väldigt annorlunda det svenska köket och den svenska kinakrogen och ju längre det går desto mer mer tänker man på den typiskt ovsenska konsistensen på maten.

Detta kompletteras av, vilket är vart hän detta inlägg hela tiden ville komma till, att servitören börjar presentera sin nya karaokeutrustning, får en av de andra gästerna att sjunga lite Kool & the Gang och sätter på lite olikfärgade snurrande lampor och berättar hur stark den sista strålkastaren är och vilka roliga fester de har där.

Mest lite feelingbilder, utvalda med ryggen mot en TV som visar Nightrider. Den hårdaste kontrollen var när vi lämnade landet. Ira fick intyga att jag och Björn hade blivit inbjudna av henne och varit med henne hela tiden innan vi fick checka in baggaget.

Efter att ha glömts en månad och varit försvunna i postgången en månad fick vi slutligen ersättningsdelarna för spelet War of the ring – battles of the third age. Pappbrickor och vatten passar inte ihop.
Vi tänkte att det nog skulle gå på en dryg timma, men efter 90 minuter hade vi precis ställt upp grundläget och kommit ihåg vad de olika korten och grejerna gjorde. Jaja. Det går snabbt att komma igång imorgon.

Nu har vi släppt singeln Bootleg digitalt och videon finns på Youtube. Enjoy!

Jag lever kanske inte just ett studentliv. Men jag pluggar, och går idag med den där känslan att jag kanske inte riktigt förstått kärnan i resonemangen. Jag har idag min första salstenta sedan gymnasiet, och då hade vi väl ändå prov? Vi tentade jazzhistoria för några år sedan på Kungl. Musikhögskolan, men en ren faktatenta utan resonemang om ett ämne jag intresserat mig för i många år, och ett prov skrivet för att godkänna dem som inte i så unga år fann samma intressen, gjorde det hela inte riktigt på riktigt.

Redovisning, med resonemang, uträkningar och förklaring av termer, är något annat. Då och då undrar jag varför jag börjat plugga detta. Vi får se hur det blir till jul när första terminen är klar. Lika bra att ta det på allvar tills dess. Och fira att tentan är över ikväll, och stressa vidare med lite väldigt grundläggande markandsföring imorgon.

Det har nu gått en vecka sedan jag var ute och sprang sist. Lite mer egentligen, eftersom sista försöket var ganska misslyckat. Jag vill ganska ofta mer än jag klarar. Det började göra lite ont i knäet, men jag höll ju på med mitt privata 15km Lidingölopp, jag kunde inte bara ge upp så där. Så där som jag så klart borde ha gjort. Dagen efter kunde jag inte gå. Dagen efter hade jag löparknä. Igen, tror jag, det kändes inte riktigt lika dant som innan. Men mer som löparknä. Den kändes verkligen som den där senan som går på yttersidan låret förbi knäet. Så kändes det inte för ett år sedan när jag sprang för snabbt för ouppvärmd för länge förra gången. Jag kanske tolkade forumförklaringarna fel då.

I vart fall, det känns som en evighet sedan jag var ute och sprang sist. Jag har sedan det hunnit med att logga

• Styrketräning 270 min
• Wii Fit 170 min
• Mountainbike 45 min (synnerligen galna i skymning utan lampa utan hjälm på små stigar i skog)

på Funbeat.se (ibland är det nog roligare att logga och titta på diagram än att faktiskt träna). Så en lätt överentusiastisk löparmani har ersatts av en nu ska jag träna upp ben och knä på alla sätt-mani som tidsmässigt överstiger vad löpningen någonsin vart.

Jag köpte årskort på Friskis för att Södertälje kommun skulle betala det, sen glömde jag lämna in kvittot, och sen gick jag inte dit knappt alls efter de första månaderna (när jag började springa igen). Och nu, med tre veckor kvar på årskortet, börjar det bli kul att gå dit igen. Bortsett från några tatuerade kroppsbyggare som inte kan gå ordentligt för att de har för stora bröstmuskler. Vad gör de på Friskis & Svettis? Så det kanske måste bli ett nytt kort av något slag. Typiskt.

De nu sedan några år tillbaka planerade ekonomistudierna har faktiskt inletts. ”Jag borde kanske plugga lite ekonomi för att ge lite validitet till min ambition om att bli alla kulturarbetares ekonom och redovisare”-konceptet har börjat fullbordas. Jag tänker väl egentligen inte bli allas ekonom, om jag har 15 eller 20 kunder är arbetsbördan inte så omfattande, men inkomsten täcker upp bortfallet från att jag inte är musiklärare längre, på ett synnerligen mer flexibelt sätt än vad varje måndagskväll i Södertälje gjorde.

Så, jag är student på Stockholms Universitet. Mest av en slump egentligen. Jag sökte det som andraval efter min tänkta utbildning på halvfartdistans i Blekinge. När jag skulle tacka ja visade det sig vara en dag för sent, men handläggaren i Blekinge visade sig efter flera kryptiska mail utan svar på frågorna jag väldigt konkret ställde vara hjälpsamt inställd, och min status på studera.nu blev ”antagen tackat ja” både till SU och BTH. Det spred sig förvisso inte genast till SUs register, och jag fick genomlida ett upprop utan att ropas upp, men efter att ha skickat AntagningsbevisPDF från studera.nu så fick jag en plats. Hej Magnus Hängsel stod det stort och fint när jag loggade in första gången.

Jag är en av kanske 600 personer som sitter i Aula Magna och lyssnar på föreläsningar om, eller kanske snarare introduktioner till, de fyra områden som det svenska ämnet företagsekonomin består av. Tänkte mig väl mest att lära mig lite redovisning, men det andra får väl nästan ses som allmänbildning. Nu sitter jag i alla fall i Aula Magna och tänker: ”Hur ska alla dessa här som läser precis samma ämnen få jobb?”. Sen tänker jag att de får de nog. Och jag tänker på alla i min gamla klass på Kungliga Musikhögskolan. Som inte har tillräckligt med jobb. Alla på hela musikhögskolan skulle få plats i Aula Magna. Vi är inte så många. Och vi har fått rätt specifik kompetens, som rätt sällan är kopplad till framgång i yrkeslivet.

Begreppet seglingsemester kanske inte riktigt passar in, så jag väljer rubriken Båtsemester, eller knappt det. Barnfamiljerna brukar prata om bryggsegling, så att man får landström till tvapparaten i båten. Så finns den andra sortens ickesegling. Den där alltid något nytt är trasigt så fort man lagat det förra.

En 30 år gammal excentrisk Perkins diesel. Alldeles utmärkt fungerande när vi flyttar båten från Svinninge till bryggan i Hattsund. Men sen slutar den starta. Och vi börjar felsöka. En utdragen process som slutligen härleder felet till startmotorn. Sedan besväret att först få loss och få ut något som i princip sitter på undersidan av en stor motor i en litet motorutrymme, där objektet är större än möjliga vägar att få ut den. Efter att ha lyckats skapa en ny fjäder till kolet, visar det sig stt spolarna också är trasiga. Två veckor efter första ickestarten ger motorn ifrån sig avgas och karaktäristiskt deiselmotorljud, med återmontering av en ny och ännu större startmotor, och upptäckten att ytterligare gamla startmotorkomponenter också behöver kopplas om. Och med det är min semester slut. Jag åker till Åland för att jobba, men Rebecca med föräldrar planerar att hämta mig där, en plan som revideras när det visar sig att det krävs hundpass för att få ta hem boxern Samba igen. Men båten har nu gått på motor ett par timmar, allt är frid och fröjd.
Söndag, klockan är 14.00 och jag och Per Wallmyr har återvänt från den svenskaste finska ön. En halv dags segling blir det i alla fall. Men ödet vill annat, efter kanske 200 meter stannar motorn. Vi lägger ankar, äter en mysig lunch och börjar felsöka motorn. Föräldrarna sliter lite, kollar olja etc. och efter någon timme i solen tar Rebecca kommando med god manualvana, medan Yvonne simmar till land för att hämta den uppblåsbara flotten. Det påbörjas en lufttömning av bränslevägen, men efter ett tag övergår vi till att montera en utombordare som legat i båten 5 år utan att testas på flotten. Visst besvär med två gungande skepp varje gång en annan båt passeras.
Mot alla odds vår vi i gång motorn med 5 år gammal bensin, och bogserar in wictor 34 mellan skär och grund från en 30 cm hög uppblåsbar flotte. En sann bedrift, som avslutas med att jag och Rebecca bullrar runt i utombordarflotten, och lite grann trots allt förstår tjusningen med snabba motorbåtar.

Jag har precis fått en stämpel i min SL-remsa. Då påminns jag igen. Jag känner mig ganska dumsnål. Så där att jag kanske sparar minimalt lite pengar för ett maximalt besvär. Nu är det visserligen två veckor för sent. Om några dagar bär det av på tre i stort sett utomstockholmliga semesterveckor. Dessa veckor som spökar i planeringen.

Om man har månadskort på SL kostar detta cirka 23 kronor om dagen. Om man timar det väl blir det ännu billigare med sommarkort. En resa i tunnelbanenätet + Lidingö kostar 22,50 med klippremsa. Det blir med andra ord snabbt dyrare att inte ha måndaskortet. Det som stör mig mest är ändå den där ofrivilliga instinkten att hitta olika sätt att undvika resor. Allt blir bara så fånigt i sammanhanget.

Men om jag promenerar i 45 minuter. Då kan jag spara 22,50kr.
Jag hoppar nog över ölen, det blir två extra klipp.
Etc. Etc.

Alltså, inget enskilt tillfälle är värt att sabba för att spara 22,50, men ett par 22,50 och man är plötsligt uppe i ganska höga kostnader. I slutändan; i princip ingen prisskillnad även om jag hade vart bortrest en av månadskortsveckorna. Dock, en stor känslomässig skillnad, men en ofrivillig ständig oro och missriktad priskontroll. Jag går på SparLåga.

I dagarna har tvspelsmässan E3 passerat, och genom diverse nyhetssidor och twitters har jag med spänning följt bevakningen. Några av begreppen som ständigt dyker upp är Core och Casual, de två spelartyperna vi har idag, casualspelarna som fortfarande gärna tar upp wiikontrollen och spelar lite tennis, och corespelarna som än en gång spelar om Resident Evil 5 för att förbättra sin speedruntid.

Som abstraherade begrepp är de väl rätt funktionella, men jag hittar mig själv någonstans i mitten. När jag tänker efter är jag i de flesta ilknande avseendena någonstans i mitten, vad jag än tar mig an. Eller snarare är jag Casual Hardcore, med en absolut fascination för insnöade beteenden, men utan att riktigt hängivet bli en del av dem. Jag har nosat på C++-programmering, haft spelutvecklarböcker hemma från biblioteket, har prenumererat på Edge och noga läst alla krönikörer, har Allt om iPhone i min Google Reader. Jag använde i flera år en handkvarn till kaffebönorna, som jag vid ett par tillfällen rostat själv.

Jag har gått vidare och ”bytt” intresseområde och fokus en massa gånger, men varje gång till något nytt hardcorebeteende. Vem bryr sig egentligen om att Segas nya arkadhårdvara är billigare att framställa. Jag köpte precis speciella löpkläder för flera tusen kronor, och idag hämtade jag Innsmouth Horror, den senaste expansionen till brädspelet Arkham Horror (jag har redan de 5 tidigare expansionerna, vi köpte alla på en gång, mest för att Rebecca ville), och fick trixa i 20 minuter för att lyckas få plats med det i mitt spelskåp.

Men jag försöker inte få speedrun på RE5, låser inte in mig hela helgerna med min brädspelsgrupp, jag springer inga marathon(mest för att inte mina knän klarar det än visserligen). En casualkonsument av Hardcorekultur. Nånstans i mitten, kanske mest bara för att medeltalet av -10 och 10 är 0.