FEKen
De nu sedan några år tillbaka planerade ekonomistudierna har faktiskt inletts. ”Jag borde kanske plugga lite ekonomi för att ge lite validitet till min ambition om att bli alla kulturarbetares ekonom och redovisare”-konceptet har börjat fullbordas. Jag tänker väl egentligen inte bli allas ekonom, om jag har 15 eller 20 kunder är arbetsbördan inte så omfattande, men inkomsten täcker upp bortfallet från att jag inte är musiklärare längre, på ett synnerligen mer flexibelt sätt än vad varje måndagskväll i Södertälje gjorde.
Så, jag är student på Stockholms Universitet. Mest av en slump egentligen. Jag sökte det som andraval efter min tänkta utbildning på halvfartdistans i Blekinge. När jag skulle tacka ja visade det sig vara en dag för sent, men handläggaren i Blekinge visade sig efter flera kryptiska mail utan svar på frågorna jag väldigt konkret ställde vara hjälpsamt inställd, och min status på studera.nu blev ”antagen tackat ja” både till SU och BTH. Det spred sig förvisso inte genast till SUs register, och jag fick genomlida ett upprop utan att ropas upp, men efter att ha skickat AntagningsbevisPDF från studera.nu så fick jag en plats. Hej Magnus Hängsel stod det stort och fint när jag loggade in första gången.
Jag är en av kanske 600 personer som sitter i Aula Magna och lyssnar på föreläsningar om, eller kanske snarare introduktioner till, de fyra områden som det svenska ämnet företagsekonomin består av. Tänkte mig väl mest att lära mig lite redovisning, men det andra får väl nästan ses som allmänbildning. Nu sitter jag i alla fall i Aula Magna och tänker: ”Hur ska alla dessa här som läser precis samma ämnen få jobb?”. Sen tänker jag att de får de nog. Och jag tänker på alla i min gamla klass på Kungliga Musikhögskolan. Som inte har tillräckligt med jobb. Alla på hela musikhögskolan skulle få plats i Aula Magna. Vi är inte så många. Och vi har fått rätt specifik kompetens, som rätt sällan är kopplad till framgång i yrkeslivet.
