Casual Hardcore
I dagarna har tvspelsmässan E3 passerat, och genom diverse nyhetssidor och twitters har jag med spänning följt bevakningen. Några av begreppen som ständigt dyker upp är Core och Casual, de två spelartyperna vi har idag, casualspelarna som fortfarande gärna tar upp wiikontrollen och spelar lite tennis, och corespelarna som än en gång spelar om Resident Evil 5 för att förbättra sin speedruntid.
Som abstraherade begrepp är de väl rätt funktionella, men jag hittar mig själv någonstans i mitten. När jag tänker efter är jag i de flesta ilknande avseendena någonstans i mitten, vad jag än tar mig an. Eller snarare är jag Casual Hardcore, med en absolut fascination för insnöade beteenden, men utan att riktigt hängivet bli en del av dem. Jag har nosat på C++-programmering, haft spelutvecklarböcker hemma från biblioteket, har prenumererat på Edge och noga läst alla krönikörer, har Allt om iPhone i min Google Reader. Jag använde i flera år en handkvarn till kaffebönorna, som jag vid ett par tillfällen rostat själv.
Jag har gått vidare och ”bytt” intresseområde och fokus en massa gånger, men varje gång till något nytt hardcorebeteende. Vem bryr sig egentligen om att Segas nya arkadhårdvara är billigare att framställa. Jag köpte precis speciella löpkläder för flera tusen kronor, och idag hämtade jag Innsmouth Horror, den senaste expansionen till brädspelet Arkham Horror (jag har redan de 5 tidigare expansionerna, vi köpte alla på en gång, mest för att Rebecca ville), och fick trixa i 20 minuter för att lyckas få plats med det i mitt spelskåp.
Men jag försöker inte få speedrun på RE5, låser inte in mig hela helgerna med min brädspelsgrupp, jag springer inga marathon(mest för att inte mina knän klarar det än visserligen). En casualkonsument av Hardcorekultur. Nånstans i mitten, kanske mest bara för att medeltalet av -10 och 10 är 0.
