Markus Hängsel

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag åker i en hiss i hyreshuset på Kroksbäck där jag bodde några unga år. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna återkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum på andra våningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och på grund av min rädsla för spöken på vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrån. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller åtminstone min syster gående i korridoren, som någon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blåa fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(så minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och någon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att någon någonstans inte värmde upp hela huset, på vintern. I drömmen är vi på besök, och kikar lite försiktigt in i någon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. Något senare sitter vi i finrummet, där det finns någon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet på en blå mjukisstol som fanns med i princip från min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakåt och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.