Markus Hängsel

Maj 2009, den i särsklass mest träningsfokuserade månaden i mitt liv hittills. Jag har inte så mycket att göra. Vissa dagar är galna, som för alla, men allt som oftast har jag lite väl mycket ledig tid. I alla fall, i höstas sprang jag på en timma sönder mitt knä och omöjliggjorde jogging i ett halvår. Kottlasjön runt så snabbt jag orkade var ingen bra start. Via en sensommar av Powerwalk, när hösten kom; träning på Friskis&Svettis, och ett oförklarat uppehåll på två månader i början av året samlades nu krafterna för ett ordentligt nyförsök. Jag började följa ett program från Löparens nya handbok. 12 veckor, imorgon har jag klarat av de sju första. Jag har också de senaste veckorna lyckats trycka in ett eller flera styrkepass på friskis mellan löprundorna som jag, med total rädsla för överbelastade knä, inte gör mer än varannan dag.

Hur har jag fått kraft att ta tag i det så ordentligt. Svaret är denna gång ganska enkelt. Prylar. Det lättaste sättet att skapa motivation är att köpa saker som man kan använda till löpningen. Jag tycker det är härligt att springa i natur och samhälle, men med en iPhone i ett armband som via GPS registerar rundan och skickar till mitt konto på runkeeper.com, med alldeles för dyra kläder som hanterar svett perfekt, och strumpor för 200kr paret, blir det roligare. Motivationen, musan…

Det kanske inte håller i sig för alltid. Men då blir det tider istället. Idag bygger jag upp knä, muskler och leder, om en månad ska jag börja sänka min kilometertid. Som min iPhone mäter upp via GPS, och skickar till en sida på internet, där jag kan få diagram statistik kartor.

Jag tycker nog ändå om prylar.

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade småskaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta påbörjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. Två veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändå tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka så mycket. Först lite smygrökande på piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett år efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehåll i två månader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. Så det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna återvänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gått tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag åker i en hiss i hyreshuset på Kroksbäck där jag bodde några unga år. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna återkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum på andra våningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och på grund av min rädsla för spöken på vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrån. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller åtminstone min syster gående i korridoren, som någon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blåa fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(så minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och någon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att någon någonstans inte värmde upp hela huset, på vintern. I drömmen är vi på besök, och kikar lite försiktigt in i någon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. Något senare sitter vi i finrummet, där det finns någon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet på en blå mjukisstol som fanns med i princip från min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakåt och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.

Precis som Starcraft (ovan) blev brädspel, har nu Tetris blivit det, bortsätt från att blocken inte försvinner när man har fyllt en rad.