Markus Hängsel

I dagarna har tvspelsmässan E3 passerat, och genom diverse nyhetssidor och twitters har jag med spänning följt bevakningen. Några av begreppen som ständigt dyker upp är Core och Casual, de två spelartyperna vi har idag, casualspelarna som fortfarande gärna tar upp wiikontrollen och spelar lite tennis, och corespelarna som än en gång spelar om Resident Evil 5 för att förbättra sin speedruntid.

Som abstraherade begrepp är de väl rätt funktionella, men jag hittar mig själv någonstans i mitten. När jag tänker efter är jag i de flesta ilknande avseendena någonstans i mitten, vad jag än tar mig an. Eller snarare är jag Casual Hardcore, med en absolut fascination för insnöade beteenden, men utan att riktigt hängivet bli en del av dem. Jag har nosat på C++-programmering, haft spelutvecklarböcker hemma från biblioteket, har prenumererat på Edge och noga läst alla krönikörer, har Allt om iPhone i min Google Reader. Jag använde i flera år en handkvarn till kaffebönorna, som jag vid ett par tillfällen rostat själv.

Jag har gÃ¥tt vidare och ”bytt” intresseomrÃ¥de och fokus en massa gÃ¥nger, men varje gÃ¥ng till nÃ¥got nytt hardcorebeteende. Vem bryr sig egentligen om att Segas nya arkadhÃ¥rdvara är billigare att framställa. Jag köpte precis speciella löpkläder för flera tusen kronor, och idag hämtade jag Innsmouth Horror, den senaste expansionen till brädspelet Arkham Horror (jag har redan de 5 tidigare expansionerna, vi köpte alla pÃ¥ en gÃ¥ng, mest för att Rebecca ville), och fick trixa i 20 minuter för att lyckas fÃ¥ plats med det i mitt spelskÃ¥p.

Men jag försöker inte få speedrun på RE5, låser inte in mig hela helgerna med min brädspelsgrupp, jag springer inga marathon(mest för att inte mina knän klarar det än visserligen). En casualkonsument av Hardcorekultur. Nånstans i mitten, kanske mest bara för att medeltalet av -10 och 10 är 0.

Varför någonsin åka utomlands, när Farsta finns på gröna linjen bara några minuter bort.

Maj 2009, den i särsklass mest träningsfokuserade månaden i mitt liv hittills. Jag har inte så mycket att göra. Vissa dagar är galna, som för alla, men allt som oftast har jag lite väl mycket ledig tid. I alla fall, i höstas sprang jag på en timma sönder mitt knä och omöjliggjorde jogging i ett halvår. Kottlasjön runt så snabbt jag orkade var ingen bra start. Via en sensommar av Powerwalk, när hösten kom; träning på Friskis&Svettis, och ett oförklarat uppehåll på två månader i början av året samlades nu krafterna för ett ordentligt nyförsök. Jag började följa ett program från Löparens nya handbok. 12 veckor, imorgon har jag klarat av de sju första. Jag har också de senaste veckorna lyckats trycka in ett eller flera styrkepass på friskis mellan löprundorna som jag, med total rädsla för överbelastade knä, inte gör mer än varannan dag.

Hur har jag fÃ¥tt kraft att ta tag i det sÃ¥ ordentligt. Svaret är denna gÃ¥ng ganska enkelt. Prylar. Det lättaste sättet att skapa motivation är att köpa saker som man kan använda till löpningen. Jag tycker det är härligt att springa i natur och samhälle, men med en iPhone i ett armband som via GPS registerar rundan och skickar till mitt konto pÃ¥ runkeeper.com, med alldeles för dyra kläder som hanterar svett perfekt, och strumpor för 200kr paret, blir det roligare. Motivationen, musan…

Det kanske inte håller i sig för alltid. Men då blir det tider istället. Idag bygger jag upp knä, muskler och leder, om en månad ska jag börja sänka min kilometertid. Som min iPhone mäter upp via GPS, och skickar till en sida på internet, där jag kan få diagram statistik kartor.

Jag tycker nog ändå om prylar.

Jag började röka ganska sent i livet. 2005, under en höst med alldeles för lite att göra, och en viss fascination för dekadens, ökade smÃ¥skaligt feströkande till ettpaketomdanförfall. Det första försöket att sluta pÃ¥börjades januari 2007, och efter att ha läst Allen Carrs ”Äntligen ickerökare” var jag förvissad om att nu var det över. Det höll till den 27 april, och uteservering i Malmö. Inget röksug dagen efter, nä det är lugnt, jag kan röka lite ibland. TvÃ¥ veckor senare, semester i Japan och tillbaka till fullskaligt rökande. När jag kom hade jag ändÃ¥ tanken att nu är semestern över, nu ska jag inte röka sÃ¥ mycket. Först lite smygrökande pÃ¥ piporna, via diverse begränsningsregler tillbaka till ettpaketomdagen.

Nästa försök att sluta, ungefär ett Ã¥r efter det första. Inga problem, men de tankar som den där boken hade gett mig, var mer eller mindre borta. Jag hade uppehÃ¥ll i tvÃ¥ mÃ¥nader, sedan började jag systematiskt trappa upp rökningen innan Gambiaresan, eftersom ”alla röker i Gambia”. SÃ¥ det var redan bestämt. Jag skulle röka i Gambia. När de andra tillfälliga rökarna Ã¥tervänt till Sverige, tyckt illa om cigaretterna, hostat färdigt och gÃ¥tt tillbaks till sina liv stod jag där igen, som ettpaketomdagenrökare med begränsningsregler som hela tiden flyttades mot röka överallt alltid.

Ett kort uppehåll under sommaren, ett kort över jul och en semester i Marocko där röksuget hela tiden tilltog och jag redan hade bestämt mig för att börja röka igen, sedan lite sedvanligt självförakt, men ändå inte nog för att sluta med det hela.

Nu har jag inte rökt på tre veckor, läst den där boken igen, försökt internalisera hans sanningar och resonera kring det han inte diskuterar i boken. Det finns inte en cigarett, det finns bara ett mer eller mindre utdraget återvändande till ettpaketomdagenrökning. I alla fall för mig, i alla fall för många.

Det är rätt bra att inte röka. Jag sparar 1500kr i månaden, 18000 på ett år eller 936000 om jag räknar med att leva tills jag blir 80, jag har bättre kondition, sover bättre, har bättre andedräkt, måste inte alltid tänka på och sakna cigaretter, planera byten i kollektivtrafiken så att jag hinner med en cigarett.

Det är mycket dåligt som försvinner, men det som är svårt att värja sig mot kvarstår. Allen Carr skriver, tänk om man hade en cigarett i örat, det skulle se löjligt ut. Jo, men på rätt person i rätt miljö är det häftigt(inte i örat då). Det känns coolt att röka ibland, inget snack. De flesta cigaretter är white trashigt sunkiga på innergården där jag bor, men det finns de som var coola. Det kanske man inte tycker om 50 år när ingen röker längre. Men idag, inget snack. Clintan, barnvagnsmorsan, Tom Waits, det är coolt.

Jag hade en mardröm förra veckan. Det händer då och då, inget konstigare än för någon annan. Men det fanns några attribut som gjorde det speciellt. För det första var det ganska starkt. Jag var skärrad ganska länge under natten. Som alltid försvinner sammanhangen ganska snabbt, och logiken finns väl generellt sett inte ens där från början, även om man tycker det i stundens hetta.

Jag tänkte ganska mycket på den dagen efter, och påbörjade till och med detta inlägg. När jag nu återgick till utkastet upptäcker jag att drömmen nästan är helt borta. Något återstår, personer försvann utan att andra än jag var medvetna om det. Verkligheten ändrades, jag jagade desperat runt. Rebecca var med på något sätt, förmodligen försvann hon, men nästan allt är borta. Klart, man har varit med om ett par tusen nätter i sitt liv, de flyter lite ihop ibland.

I stället går jag tillbaka till mina yngre år. Mardrömmarna brukade handla om andra saker. Eller, ja, de gamla vanliga återkommer väl då och då, men jag hade några som jag särskilt minns än idag.

• Jag Ã¥ker i en hiss i hyreshuset pÃ¥ Kroksbäck där jag bodde nÃ¥gra unga Ã¥r. Golvet öppnar sig i mitten, jag alternativt alla i hissen glider ner. Denna Ã¥terkom nog ganska ofta.
• I Önnestad hade vi ett rum pÃ¥ andra vÃ¥ningen som inte var isolerat eller inrett, vindsrummet, ett ganska mörkt och obehagligt rum. Vi hade min Atari 520 ST i korridoren utanför, och pÃ¥ grund av min rädsla för spöken pÃ¥ vinden planerades att hänga ett draperi runt datorvrÃ¥n. Jag samlade dock mod och accepterade att endast ha ett skynke för dörren. I drömmen kommer familjemedlemmar, eller Ã¥tminstone min syster gÃ¥ende i korridoren, som nÃ¥gon sorts monsterversion av sig själv, med, tror jag, blÃ¥a fläckar i ansiktet.
• Ett av grannhusen var ganska gammalt och extrovärt med tinnar och torn(sÃ¥ minns man det i alla fall). Som de flesta hus i den gamla delen av Önnestad var det stort, och nÃ¥gon hade berättat för mig att de inte värmde upp hela huset, eller att nÃ¥gon nÃ¥gonstans inte värmde upp hela huset, pÃ¥ vintern. I drömmen är vi pÃ¥ besök, och kikar lite försiktigt in i nÃ¥gon frostig korridor som leder till den ”mörka” delen av huset. Släckt och tomt. NÃ¥got senare sitter vi i finrummet, där det finns nÃ¥gon typ av medusaliknande torso framför oss. Jag sitter framför bordet pÃ¥ en blÃ¥ mjukisstol som fanns med i princip frÃ¥n min födelse, och andra sitter bakom mig. Torson, eller ansiktet öppnar ögonen och börjar leva till förskräckelse. Jag lutar mig bakÃ¥t och tippar över (en stol av madrassmaterial är ganska böjbar) och försöker väldigt aktivt vakna.

Jag funderar på om man faktiskt minns de gamla drömmarna, eller om man minns det man berättat för andra, det man försökt återberätta. Jag får också ganska ofta känslan av att man ständigt återskapar minnet, minns det i flera steg, men de tidiga suddas efter hand ut och bara återskapelserna finns kvar. Men det är väl så minnet fungerar. Saker ändras, man minns snarare att minnas än den egentliga händelsen. Så det är nog inte de tre starkaste drömmarna som lever kvar, bara de som jag råkat tänka lite extra på efter en dag, efter en vecka, efter ett år, efter 10 år. Minnet, som drömmen, flytande, efterhand med avsaknad av logik och struktur.

Precis som Starcraft (ovan) blev brädspel, har nu Tetris blivit det, bortsätt från att blocken inte försvinner när man har fyllt en rad.

Efter att ha bläddrat lite i senaste Edge (engelsk TV-spelstidning) och deras lista på 100 spel, gamla som nya, som är spelvärda idag, mindes jag ett av mina trevligaste spelminnen.

En absolut klassiker, Grim Fandango, av Tim Schafer. Roliga pussel, stämningsfulla miljöer, ett helt grymt soundtrack, peka och klicka.
Jag har under de senaste åren spelat om många av de gamla LucasArt-klassikerna, som The Dig, Indiana Jones and the fate of Atlantis, Day of the Tentacle, och andra liknande spel som Beneath a Steel Sky, Broken Sword 1 och 2, med hjälp av det fantastiska programmet ScummVM, som gjort spelen tillgängliga på i princip alla nyare system, inklusive min iPhone om jag någon gång får för mig att Jailbreaka den. Du kan till och med spela dina gamla Ataridisketter av Escape From Monkey Island om de finns kvar och du har en diskettstation till din nya fina blanka dator.

Men, jag måste ändå tycka att Grim Fandango slår dem alla. Visst, karaktärerna är i daterad och gammal blockig 3D-grafik, men det passar dem perfekt, de ska ändå se ut som dockor från någon sydamerikanskt(vill jag minnas) firande av den andra världen. Bakgrunderna är ändå förrenderade och fina.

I vart fall, för något år sedan testade jag det med Residual på min MacBook, ett program under utveckling av ScummVM-personerna, men det hängde sig direkt. Idag, min födelsedag för övrigt, bestämde jag mig för att Rebecca måste spela det på sin PC. Jag letade reda på en patch för snabbare datorer, och det funkade ungefär som det skulle även i Windows Vista, också tillsammans med min gamla PC-gamepad. Det hängde sig på samma ställe. OK, det är skivan som är sliten. Det gick ändå att undvika hängningen lite bättre, och man kan alltid ladda ner skivavbilderna och spela det från hårddisken.

OK, igen, jag laddade ner Grim X, en frontend till Residual för att slippa kommandosträngar och liknande, men nåt var fel i inställningarna, och jag orkade inte leta mer. Grim X var också några år gammalt och byggde nog på en version av Residual från den tiden. I alla fall, Terminalfönstret är kul tänkte jag och gav mig in på ScummVM-sidans Subprojects. Residual, ännu ej helt stabil, men en kompilering från Mars 2009.

Jag startar. Spelet kraschar innan det börjar ladda. Testar igen några gånger, googlar lite och letar reda på /Library/Preferences/Residual Preferences. Ändrar några inställningar jag mindes från GrimX-menyn. Att skriva TRUE eller FALSE är inte så mycket jobbigare än att klicka i en ruta. Ändrar PATH till mappen jag kopierat från CD-skivan. Ingen skillnad. Kommer på att mappen Program inte heter Program eller ens Programs på engelska (de egentliga mappnamnen stöter man på ibland om man gräver lite djupare i systemet eller använder FireFTP, ett FTP-program i Firefox som inte är operativsystemspecifikt), utan att den faktiskt heter Applications, och för övrigt, går man in i Information för ett program i Finder ser man att de egentligen heter blabla.app, till skillnad från Windows .exe eller härliga Ataris .prg.

Vips, med /Applications/GRIMDATA i efter path= så går spelet igång helt strålande. Det kan kanske vara så att jag stöter på problem efter hand, men, den dagen den sorgen. Idag, lyckan av att fälla ut sin lie från innerfickan i korridoren utanför kontorsrummet när man egentligen ville gå till menyn för att spara.

Så här ska en dator se ut. 486 och quadspeed cd tydligt utskrivet. En gång i tiden vit.

Ganska sent igår kväll började en ganska dålig film gå på TV. Serial Mom, en mamma som dödar alla som deras barn tycker illa om eller något liknande. Filmen i sig är sekundär, men när en av de döda kropparna upptäcks ger mannen som gör det ut ett skrik. Det skriket har jag hört förr. Detta ledde till lite efterforskning, det är ett par skrik som används ganska flitigt i filmer, det mest kända är Wilhelm-skriket, som spelades in 1951 och sedan dykt upp i flera westerns, alla (åt minstone de gamla) Star Wars-filmerna och så vidare.

Det var dock inte detta skrik jag hörde. Hjärnans referenser ändras rätt mycket med tiden, och som bekant för en återkommande läsare har det tio år gamla datorspelet Star Craft tagit upp en del av min tid (kanske mer för att få igång än att faktiskt spela). Tryck på byggnaden Academy, där man uppgaderar sina soldater, och samma skrik dånar ut. Lite mer googlande så dyker en ganska uppenbar referens upp, en som en gång i tiden hade kommit direkt, och förmodligen gjorde det när spelet var nytt och 2000-talet inte var här än. Tie Fighters. Som flyger. Som skriker.

Tie Fighter Scream, som enligt uppgifter också finns med i t.ex. Broken Arrow

Jämförelse med Wilhelm-skriket, som också finns med när Storm Trooper faller ner i mitten av Death Star.